Ett par närbilder till….

Vilken fantastisk riska! Har aldrig sett något liknande, bara hört andra beskriva såna.
Jag vägrar att kalla den quieticolor, och tror att synonymiseringen med hemicyaneus är ett misstag.

Jag tycker att fyndet bör DNA-sekvenseras och jämföras med de andra som Ursula har satt namn på..

Har hittat /såna/liknande/ännu värre/ några ggr. här i hemmaskogarna. När jag skar dem i bitar blev dessa koboltblå och vid upphettning/nedsmältning i kastrull blev bitarna ilsket ärggröna! Smakade bra!

Tänkte bara tillägga att fennoscandicus också kan ha ganska mycket blått i sig.

Den här ser ut att sakna det orange pigmentet som alla våra blodriskor har annars..?

Ja, visst är den märklig!

Har dem sparade och ska se om jag kan finns någon som vill sekvensera dem…

Var säger du om bifogade bilder? Det är andra kollekter som stämmer bättre in på L. quieticolor. Hos de två första bilderna var hatt och fot påtagligt blågrön, men skivorna var orangefärgade och saften orange, senare vinröd.

Den tredje bilden visar en mer typisk L. quieticolor i mina ögon.

Vi kanske har fått in Lactarius indigo i Sverige? Kolla t ex Phillips nordamerikanska bok, enligt honom finns den i ek/gran skog i sydöstra USA, inte så långt bort.

Har även fått dessa “ljusa” exemplar till L. quieticolor (tall och ek på växtplatsen).

Jan A: Nästa gång du stöter på dessa blå till blågröna riskor kan du väl kontrollera färg på mjölksaften och ta kollekt? Vore kul att få lite reda på dessa skumma fynd.

Karl: Jag vet inte om jag vågar tro på L. indigo.. De bilder jag har sett har visat fruktkroppar med en än mer intensiv blå färg, men man vet ju aldrig….

Jodå Micke, jag har uppdrag från alla möjliga håll att återfinna de blå/ärgggröna.

Spännande, var tvungen att googla lite på de där färgämnena (sesquiterpener). Kanske går det att analysera dem kemiskt om de inte är alltför instabila. Hittade i alla fall en uppgift om ett fynd av L. indigo från södra Frankrike (om den nu är bekräftad) så omöjligt är det kanske ändå inte…

Hej har precis plockat - och ätit upp- två jättefina blå riskor. De växte i Värmland. Marken är rik på örter grunden innehåller en kärna av grönsten. Växte på en stig intill en tallplantering
Ska se om jag kan hitta fler ex att fota. De var vackert blåmarmorerade uppe medan fot och skivor och växtsätt är orange

Spännande att läsa! Jag hittade en liknande alldeles blågrön riska när jag letade blodriskor i grimsstaskogen i Hässelby, stockholm. Där växte gran och asp. Den växte inte tillsammans med de vanliga granblodriskona. Det var väldigt mörkt blågön i färgen, både på ovansidan av hatten och köttet vid tvärsnitt. Vågade inte plocka den. Ett par veckor senare hittade jag tallblodriska vid en växtplats där de brukar finnas varje år. De brukar vanlightvis vara morotsfärgade men i år var detf lera ex som var mörkblå på hatten. Nästan samma ton som de blå riskorna. Det var underligt tyckte jag. Har tyärr inga bilder.

Nu har jag fått svar från Annemieke Verbeken som forskar på riskors släktskap, och det verkar som att detta fynd hamnar i samma kluster som Lactarius fennoscandicus. Mikroskopiskt stämmer den också bra, men den blå färgen förbryllar fortfarande och är inte känt i den här omfattningen för den här arten tidigare.

Det verkar logiskt med närheten till fennoscandicus, med tanke på att vi hörde talas om helblå riskor som hittades i Dalarna. Nu var ju det så längesen, så att varken fennoscandicus eller quieticolor var kända namn för oss då. Däremot fanns hemicyaneus, “blåmjölkig riska” i en del svampböcker, så det låg väldigt nära till hands att kalla den det. När den sen blev synonym med (eller rättare sagt varietet av) quieticolor, kändes det lite förvirrande :-)

hittade dessa i en granskog i Hölö sdml, tittar man på bilden så fanns det antagligen en tall i närheten,(tallbarr),unga frk,var blå på hatten som bleknade när svampen blev större, de kom på samma ställe i många år

Lactarius indigo