den har bytt namn till vinterskivling , då går det nog bättre , Flammulina velutipes är det latinska namnet

Tack Birgitta, då fick jag napp direkt.

Kanske svampsäsongen inte är över ändå...
Om jag nu skulle våga mig på att plocka vinterskivlingen: Vad riskerar jag att förväxla med? Vad är det säkraste kännetecknet?

Jag SKA ut nu på min lediga torsdag… jag ger inte upp.

Den lär vara väldigt vanlig i Skåne. Det var inlägg och bilder från några av forumets skåningar som fick mig att börja intressera mig för den.
Det var beskrivningar av växtmiljöer etc. som fick mig att hitta rätt.

Någon förväxlingssvamp är lixom inte aktuell när det mesta frusit bort.

Riktigt god, lite sötaktig som matsvamp.
Kan anrättas enligt de flesta recept ungefär som trattkantarell tycker jag.

Är de här mörka “fötterna” något kännetecken? Har den någon doft? Smak? Växer den bara på stubbar?

http://sienet.luontonetti.com/fi/sivut/flammulina_velutipes.htm

Ja, på stubbar eller stammar av döda lövträd.
Har hittat dem främst på alm, sälg och hägg.

Ett tips är att kolla in områden där lövsly röjts för såpass länge sen att stubbar börjat murkna.

I mer orörd skog är rotvältor och fallna träd bra tips.

Kalmar

Vinterskivling finns litet överallt just nu, de båda vanligaste arterna är Flammulina velutipes som man ofta hittar på tex alm och sälg och F elastica som jag oftast hittar på gråvide i diken och kärr. Oavsett art är de ätliga, ingen Flammulina är såvitt känt giftig. Kombinationen av lätt klibbig hatt och sammetsluden, nedåt mörknande fot på lövved -dessutom vintertid- är unik och gör att den knappast bör kunna förväxlas med någon annan vedväxande skivling? -På bilden F elastica på Salix cinerea.

Patrick Bjork, tack så mycket för matnyttig information, har efterfrågat info då jag inte hittat artnamnen på de två sorterna. Iaf inte den ena.
Då var min tes inte så tokig att de föredrar vissa träd iaf här i Sverige, men det är ytterst på en amatörnivå som mest utgått från bilder.
Dock så har jag själv funnit F velutipes enligt beskrivning, alltså förmodligen gallrad sälg där stubbarna kommit upp en bit från marken, detta var på väldigt unga träd.