Delar med mig av min dagbok till er, vill inte ha några sympatier etc….
Men såhär kan mina dagar se ut.
Är så trött, så trött så jag faktiskt får tårar i ögonen när jag gäspar.
Vanligtvis brukar jag ej vara så trött vid denna tid, men så har jag inte haft en vanlig dag heller.
Jag har haft en panik-attack-dag :-(
Sambon och jag skulle åka till Enköping idag för att hämta en bil och jag skulle köra för att känna in mig vägen.
Sambo har berättat efteråt att han redan hemma såg att allt inte var okej med mig, men för mig kändes det så.
Nåväl åker iväg till Upplands väsby och tankar och under den körningen var jag ovanligt tyst enligt sambo, annars brukar jag prata massor.
Från Upplands väsby kör jag från en rondell och rakt ut på motorvägen där det är 110 blås. Låg i rondellen bakom en jättelastbil och väljer nu att lägga mig i mittenfilen för att köra om.
Men märker själv att inget händer, ser bilar hamna bakom mig och kör om mig.
Känner mig obehaglig till mods. Då påpekar sambo att lägg dig återigen i högerfilen då det är 110-väg.
Tittar då på hastighetsmätaren och inser att jag ligger och kör i 80. Och jag tyckte det gick jättefort.
Nu kramar paniken om mig ordentligt och har fått grepp. Jag känner hur stel jag blir och hur benet lever sitt eget liv mot pedalen den ej vill trycka på.
Söker möjligheter att komma bort från detta i ett sansat tillstånd innan paniken kommer helt.
Ser helt plötligt en avfart men inser att jag fortfarande ligger jämnsides med lastbilen. Kollar snabbt trafiken bakom, bromsar in lite, lastbilen åker iväg, jag blinkar höger och svänger in och parkerar. Sen kom tårarna.
Tårar för denna djävla sjukdom som är så svår att få grepp på, denna sjukdom som verkar styra mitt liv så den begränsar saker jag kan göra.
Jaa, vi kom ej till Enköping…:-(
Det var strong gjort av dig att dela med av dina tankar / upplevelser och jag hoppas verkligen att du kommer att få bättre dagar.
Det måste väl finnas någon hjälp att få för att få bukt med dessa panikattacker, kognetiv terapi och liknande om det är så att det är ständigt återkommande.
Det är nog vanligare än man tror och något man sällan pratar om, de flesta har nog sina rädslor/ fobier.
Be någon du litar på om hjälp för det är klart att det finns sådan att få.
Jag går på kognitiv beteende-terapi och det har faktiskt hjälp mig att tänka i andra banor.
Men när man får själva *attackerna* så är det svårt att tänka på annat.
Sedan har jag även känt mig som en försökskanin för apotekets alla medeciner, vet inte hur många det försökt skriva ut till mig, men efter 3 år på en medecin så vägrar jag härmed fortsätta.
Kan nog säga att då jag mår som bäst är nog under svampsäsongen, jag är ute dagligen.
Jag, korgen och hundarna på svamptur i skogen under en solig dag…Finns inge bättre!!
cicki, hoppas verkligen att vi får ha vårt ickesvampsnack kvar här på forumet också. Vi är ju säkert många som behöver ventilera lite andra grejer som det verkar .
Det känns som att man har fått några nya vänner sen man kom in på forumet.
Hört nåt från Kula Gula, saknar henne.
maric, först vill jag säga att det är trist att höra om de problem du har.
så går jag vidare och nu skall du maric inte ta åt dig !!!!
men för någon vecka sedan så anklagade signaturen hanzzon mig för att ha något liknande som du har….. hanzzon kanske borde förstå efter det maric har skrivit att det är allvarliga saker och inte är något man bara slänger ur sig och anklagar andra för !
och maric, när du i höstas skrev att du var sjukskriven och plockade svamp och jag attackerade dig för det ! det ber jag 1000 gånger om ursäkt för !! visste ju inte då vad ditt problem var…...
men vet av erfarenhet från närstående att naturen helar mer än någon kan tro !!!
Skönt att höra att du visar dina goda sidor, per d. Hoppas att du förstår hur mycket skada du orsakade mig som tyvärr är cancerdrabbad med ett förmodligen ganska kort framtidsperspektiv och fått veta att man inte är värd något.
Kram till dig och Maric från
Tråden är stängd för ytterligare inlägg
Ladda hem Svampguiden till din telefon!
