Vad kul! jag läste för ganska länge sen om en katt som letade kantareller! Han jamade på ett särskilt sätt när han hittade dem! :-) Jag får ibland med mig min man o ibland min dotter, hennes sambo o mitt barnbarn (1 år). För det mesta går jag själv, skönt ibland o tråkigt ibland..

Jag har ingen som riktigt delar mitt svampintresse, men ibland går jag med mamma, ibland drar jag med pojkvännen (som blir arg och vill gå hem om jag hittar en svamp och inte han) Annars går jag själv. Idag ska jag dra med mig en gammal vän ut! Hon tycker om att äta svamp, så då tänker jag lära henne plocka den också. Hon bor i ett studentområde med en massa skog runtomkring, jag kan bara tänka mig att det måste finnas en massa svamp där. För studenter har inte tid att plocka svamp, väl?

Underbart sällskap!

Alltid med mina två vofsar. Dom är inte duktiga på att leta svamp men följer mig hack i häl. Ingen jaktinstinkt heller så dom försvinner aldrig. Däremot kan dom av misstag trampa sönder eller sätta sig på någon svamp!

Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag ser dina skogskompisar!

Min “skogskatt” blev tyvärr mycket sjuk nu i sommar och finns inte mer.
Men han trodde nog också att han var hund:) och följde med överallt.
Och, kantareller hittade han också.

Nu så går jag för det mesta ensam i skogen.
Men jag hinner bara med små korta turer i närheten så det går bra utan sällskap.

Jodå. Här har du en med katter som gärna följer med ut i skogen. Tyvärr kan det inte bli några längre turer, eftersom de verkar bli trötta ganska snart. Men då är det race hit och dit och upp och ner i träd. Svamparna struntar de i men dom håller väldigt noga koll på var vi tvåbenta finns och smiter inte.

Jag har ingen katt själv, och min älskade hund gick bort i somras (16 år gammal) Men däremot har jag fått sällskap av andra katter i skogen! Två gånger har jag stött på katter i skogen som blivit överlyckliga av lite mänskligt sällskap, dom har följt med under hela turen.

Katterna vill inte gå med, ibland faktiskt ganska ofta är Gubben med. Kameran är mig en trogen vän.

Jag går nästan alltid ensam, jag gillar det, de flesta brukar börja gnöla efter några timmar och vilja gå hem. Bara min svärmor är lik mig och glömmer helt bort tiden så hon är min favorit.

Jag har en mycket lat kattherre som helst ligger inne i fåtöljen och sover. Han gillar dock att vara ute i trädgården om vi är ute med honom, men han går aldrig utanför trädgårdsgränsen. En gång när vi gick till skogen med svampkorgarna följde han efter. När vi gått en bit insåg han att han inte hittade hem. Följaktligen följde han oss i två timmar på turen. När vi kom hem orkade han inte ens gå hela vägen uppför trappen utan lade sig i trapphuset, han var helt slut.

Visst är det roligt att få med sig sin djur ut i skogen. De är sanna vänner de. Själv har vi en tysk spets,Casper, som bara älskar att få följa med. Ofta är det nästan hela familjen som är ute,förutom tonårsdottern :-) Ibland kan jag tycka att det är skönt när det bara är jag och hunden :-)

Mitt ständiga sällskap i skogen är min hund Sigge.
Han är dessutom otroligt duktig på att leta svamp.

Här är min vän Bosse, 7 månader. Ligger på verandan helt slut efter dagens svampstrapatser.

självklara valet är mammas katt Speedy han är med i flera timmar, dock hittar han inga kantareller än…och innan han gör det försöker han nog se ut som en kattriska eller något

Gubben, som gärna går om han hinner eller lånehunden, som inte ser så bra längre och inte tycker om trasslig terräng. Annars går jag gärna själv, är ok sällskap, tröttnar inte och tjafsar inte emot;-)  Och så dess envisa mygg, dem får man inte gå utan.

Tänkte inte på det , jag är åxå ett medgörligt o outtröttligt sällskap.

jag med går ensam och tyckar det är trevlig och som ni sa inte et ljud om att åka hem tidigt.

Min ozzy och gumman följer alltid med..

Hm?fick inte med hunden??

svårt kan det vara….

Är det en Russian Blue??
Vi hade en sån, hon hette Elsa och kunde hänga med på långa turer ut i skogen. Hon blev ca 23 år gammal, rätt mkt även för en katt.

dessa f-bannade älgflugor…imorrn åker jag på hälsokostrbutiken och köper Tetree olja Grethe…....det känns som det kryper på mig fortfarande

Du måste lära dig birgitta!! inga älgisar här inte…

Mina två följeslagare som följer mig vart jag än går, vad skulle man göra utan sida djur..
Men måste nog gå en kantarell söks kurs så man hittar några mängder med svampar någon gång =)

Min dotter 12 år hon har ärvt mitt svampintresse, mannen tar jag med mig för jag går så lätt vilse,jag tittar efter svamp inte efter vägen. Hunden Malte följer alltid med, kan bli 4 långa promenader varje helg. Spelar ingen roll hur mycket man hittar varje gång man vill bara ut igen är ju som en “drog” att plocka svamp, håller ni inte med!!!!

Jeanette, visst är det väl samojeder du har? Vi har en som blir 14 veckor i morgon. Hon följer alltid med i skogen, hon “råkade” hitta kantareller och började käka på dom på en gång. Då jag plockar lingon hinner hon käka nästan lika mycket som jag plockar.

Jo då det stämmer så bra så =)! Men herre guud.. är så valp sjuk nu så jag håller på att dö.. Mina äter då inte svamp, men springer över dom istället.. skulle nog ta det förstnämda för det är inge skoj när man går bakom dom å så ser man att dom sprungit över svampar som man vill ha :S.. Blåbär å lingon äts för fulla muggar av mina oxå =)

här är sällskapet lite trött efter en dag i skogen

Konstigt nog, så är det bara kantarellerna hon käkar, andra svampar verkar hon inte bry sig om, tack och lov. Kan kanske bli kantarellhund av henne? Hur gamla är dina? Cindy, som hon kallas, är i alla fall världens goaste.

nae..inte! Min lånehund är ju världens goaste;-)

Okay, jättego den också, verkligen avslappnad ställning.

Du skulle höra honom då;-) det är avslappnat
Men så klart, är man gammal och precis har traskat i skogen, må så vara på en stig/lättframkomlig hällmark, så kan man ju behöva en lur.
Din vovve såg gosig ut också!

Det kanske var Kyllans vovve du tittade på. Min är en samojed, samma art som Jeanettes.

ALLA vovvar är gosiga!Från små taxar till rottisar och det mesta där emellan. Utom små bjäbbar som bits men det har jag inga sett här. Såg en härligt glad Samojed komma springande på en bild, var det din ? Grannen min har sådan.

Det var inte min, hon är bara valp än, så det var nog Jeanettes samojed du såg.

Här är mina följeslagare.

Jaa du.. det låter som om hon är född till kantarell hund ;). Man har ju hört om både kantarell å tryffel hundar brukar gärna smaka på sina byten.
Mina är 4,5 och 1,5 (Mor å dotter), den äldstas mamma heter Cindy =).

Här är mitt vanliga sällskap i skogen.

http://www.bokrecension.se/images/Q/632e4c0b8a3974ae3bdf4a36e1440198/9129665396.jpg

Vi har det ganska bra tillsammans faktiskt, kan prata om det mesta, tröttnar aldrig, och är tyst när det krävs för att inte förstöra en svampstrund med pladder.

Här är en till Bosse,
fast egentligen heter han
Bo Allan Gösta.. den lilla kraken.. =))

Kaj o Ebba efter en dag i skogen på landstället…...Kan det inte bara bli en ny dag så vi får rusa med matte ut i svampskogen igen!!!!

Min mor hade också en katt som följde med oss och plockade svamp, bara vi inte gick allt för långt. Fast han hade en förmåga att lägga sej mitt på kantarellerna för att få lite uppmärksamhet :)
Nuförtiden är det bara sonen jag tar med till skogen, våra nuvarande husdjur lämpar sig inte i skogen…

Här är mitt sällskap, han heter Diesel och bara Älskar att följa med   =)
Ibland får jag med mig nån kompis och i sällsynta fall gubben

Min äldsta vovve Mimmi är inte så pigg längre så hon fick vara hemma med husse. Men detta lilla yrvädret följer med och är så trevlig att prata med på svamppromenaden.

idag måste jag säga att älgflugorna inte störde alls , i bokskog spanandes efter svart trumpetsvamp. Om jag så hade fått 500 st på mig så hade det inte spelat någon roll.
Och svart trumpetsvamp blev det.
Så väldigt roligt efter 4 års letande….....Älgflugor so what

det är inte en russian, en väldigt blå bondkatt bara :)
klok är han,och tålmodig

fantastiskt att du hade henne så länge!!hoppas jag får ha mina katter så länge:) minst

Idag var vi ute ett par timmar jag och vovvarna. Myran o Sven heter dom och är mor och son. Vi hittade trattkantareller och blek taggsvamp. En verkligt härlig dag med full sol! Jag är nog den enda som inte hittat trattkantareller värt namnet i år som det verkar, men nu så!

Hej igen,trådstartaren Maria här. På fredag drar vi till landet och dom som kommer bli minst lika lyckliga som oss, är ju svampkatterna Kaj & Ebba,här ska det nosas ,kutas,upp o ner i träd och knatas runt på svampstigarna..fan dom kan ju skogen bättre äm en annan(ha ha)..men låt oss slippa älglus flugorna(blaahh)

Går mest själv i skogen ibland med farsan någongång går Gubben med men de gångerna kan jag räkna;)går jag väl ut har jag svårt att komma hem ;)....hade gärna haft nåt djur med mig men är allergisk o vår boaorm Debet har vi skänkt bort så han kan inte följa med:(
Trivs både att gå själv och med sällskap och nu har jag fått en ny bekantskap på skogsturerna o det är Nilla59 :D

Jag håller med dig Totte, det är skönt att gå själv och även ha sällskap.
För mig är det viktigt vem jag har med mig i skogen, det måste kännas ok, det känner vi nog alla av.
Jag behöver någon som är lika galen som jag.

Jag går i princip alltid ensam. Jag tycker att det är lite tråkigt, men hellre ensam än inte alls. Jag hade en mycket trogen vän i fjorton år - en collietik som hängde med på allt och som jag upplevde många, många härliga svampturer med. Jag tog bort henne för tre år sen och saknar henne väldigt mycket. Här är hon:

Mimmi!
Vilken underbar bild, jag blev helt tagen. Vilken fin hund.

Underbar och värdig dam, Mimmi!
Visst saknar man sina hundar, länge lever de i minnet. Har turen att få låna en äldre hundherre som i mycket påminner om min egna som gick bort för många år se. Arbetstiderna har gjort det omöjligt att ha en egen hund, en en dag så.

Ja, hon var vacker, min Kellie.
Och hon var en riktig dam. Vi tränade och tävlade mycket i hennes ungdom - lydnad, spår, sök, räddning, rapport. Tyvärr var hon skottberörd, så vi kom ingenstans inom räddning och bruks, men vi tog oss till elitklass i lydnad. Och jösses, så många svampkorgar vi fyllde tillsammans, hon och jag. Tänk att hon blev 14 år… Det är rätt gammalt för en collie.

Dessa grabbar tar jag med mig. Den ena när han vill och den andre hela tiden..
Min vännina och jag brukar motionera på tallheden. Det går väl sådär för min del, men jag ser henne som svampsällskap :) Hon ser mig som någon som hindrar henne från att motionera hehe

Denna lilla damen ska alltid följa med ut!
Blir helt tokig när matte tar fram svampkorgen, älskar att leta svamp!

Blev lite nyfiken bara.
Är ni aldrig rädda att hundarna ska bli huggormsbitna?
Jag har blivit skitnojjig på sånt efter att båda våra blivit bitna.
Tar knappt med mig dem ut i skogen nu, men förut följde de alltid med.
Iof sig så har väl de försvunnit nu iom frostnätter, men tidigare.

Under alla år som in egna hund var med så hade vi orm farligt nära en gång, som jag vet om. Hunden är ju med mig och jag är nojig, fobiskt rädd för ormar. Ser dem, fast innan annan ser. Har bara sett en huggorm i sommar, + en hasselsnok och några kopparödlor.
Så rädd för att hunden ska bli biten, nej, av någon anledning inte.

Jag är som Boman hysteriskt rädd för huggorm. Har sett en i år och då var jag utan hund. Mina godingar skulle nog inte klara ett bett så bra, så visst är jag orolig ibland. Undviker dock “kända ormmarker”

Jag tror att jag visat honom förut, min älskling!!

Hoppas ni med hundar håller dem i koppel, om de är stora och närgångna i alla fall.

Har vid flera tillfällen stött på mer eller mindre herrelösaq närgångna större hundar i skogen och det är ofta mycket otrevligt när de inte lyssnar till “schas” eller “gå till husse”!

En hundägare ursäktade sig med att “visste inte att du var här!”

Nä just det, man vet aldrig! Kan träffa på de stackare som är mer hundrädda än jag oxå!
Just där var det ganska gott om äldre människor som letade lingon!

...och så var det svar på frågan!
Mitt sällskap i skogen är ofta en eller fler likasinnade svampletarkompisar. En är dessutom begåvad med fotoutrustning så jag brukar försöka få honom att plåta intressanta svampar när han är med.

Annars går inget upp mot en ensampromenad med bara skogens alla invånare som sällskap!

Med handen på hjärtat. Inte alltid. Och han är inte alltid lydigast när man ropar in honom heller. Men vi tränar mycket på det och det har blivit stor förbättring. Allt som oftast hinner jag i god tid upptäcka motionärer och koppla fast honom. Men vi har faktiskt mött en hundrädd som dök upp från “ingenstans”, och det gav mig en tankeställare.

Nu är vi oftast ensamma där vi går. Men ändå. Jag har full respekt för hundrädda och har skaffat ett löpkoppel som ger lite större rörelsefrihet för hunden. Det fungerar väldigt bra.

Men han är fortfarande dålig på att hitta svamp.

Hur är det med ormrädslan då?

Ingen rädder för ormen .

Här finns dock mest snok, men i år såg jag en liten brun rackare som jag är tveksam till.
Huggormsunge eller hasselsnok.

Den väste åt mig!

Har råkat ut för dom jag med! Det finns ju massor. Jag har aldrig tidigare sett sådana ens. Jag blev biten i nacken av en och det gjorde så ont!

Tina!

Hur bär du dig åt för att ormen ska bita i nacken?

Ligger väl och krälar efter några svampar i mossan eller…?

Min lånehund är oftast kopplad, för han ser illa i skogen och bara stannar annars(och säger -kom och hämta mig). Annars går han inte långt ifrån mig och aldrig fram till andra människor. Ser jag andra kopplar jag upp, omedelbart. Dessutom är det ju kopplingstvång större delen av svampsäsongen, när man rör sig i markerna.

Nej. Jag är inte rädd för orm.

Jag minns dina bilder.. visst hade du en, eller två, i öppningen till källaren/jordkällaren?! Jag/vi har inte så mycket orm här.

Jag har dock antibiotikarecept om hunden skulle bli biten.

Själv lyfter jag iväg dom i svansen och med pinne under främre kroppen. Eller gjorde. När jag var yngre.

Herregud, vilket minne du har människa.
Visst hade jag bilder, men det var snok över källardörrn.
Jag är livrädd för ormar.
Bara för 2 veckor sedan så vart jag skogstokig när jag hittade en liten äsping 3 m utanför ytterdörren. Den lever dessvärre inte idag.

Jag föredrar nog att gå ensam för de gånger jag tagit med mig någon får jag leta efter dem i stället för svamp.
Någon självgående då som kan lite om skogen och inte irrar hit och dit och är rädd för både det ena och det andra.

Ja, jag har faktiskt ganska bra minne ibland :) Den tråden blev rätt lång har jag för mig.

Men HUR skogstokig blev du, eftersom den inte lever idag?
;)

I all rädsla som uppkom så smög jag i höga stövlar.
Sen greppade jag närmaste stora spade och slog till skaftet gick av.
När jag upptäckte att liten kattunge fick syn på den så greppade jag närmaste stora sten…Och poff…Så flög den till himlen.
Jag är inte stolt då jag vet att de är sällsynta.
Men för tillfället så sket jag fullständigt i det.

Rädsla är en stor drivkraft. Eller kan vara.

Kanske inte stolt över själva mordet, men jag tycker du kan vara stolt över att du räddade kattungen. Den hade nog kunnat må rätt dåligt av ett hugg.
Äspingarna(espingar?)  är väl giftigare än vuxna? Sällsynta? Varför då? Färgen?

Mig kvittar det egentligen.

Menar givetvis fridlysta.
Ibland är inte hövvet med.

rocking cobra.

Haha!! Det blev lite fel där…Jag syftade på älgflugorna!

Hörde om dom där rackarna. Tur att vi inte sett dom här än. Sonen var i Trollhättan och plockade svamp och där var det visst masssor. Huuu… mina vovvar skulle väl duka under av dom

Men varför är dom fridlysta?
Kryllar det inte av dem??

Jag är trög!

Men varför är dom fridlysta?
Kryllar det inte av dem??

Jag är trög!

tror om jag har förstått det hela, eva… att marc syftar på huggorm inte älgloppan…:-))

Jag har alltid sällskap av älgloppor, spindlar och så denna lilla krabaten..

Om man gärna vill ta hunden med sig ut i skogen men är rädd att den ska bli biten så kan man innan säsongen börjar be en veterinär skriva ut kortison tabletter. Sen ser man till att alltid ta dom och vatten med sig till hunden. Kortison är även bra ifall hunden hittar ett jordgeting bo.
Blev själv nojig efter att min ena häst blev biten av huggorm i benet i hagen förra året så vi har recept nu till vår hund men inte plockat ut dom.
Har i år fått ett bra sätt att se om ormarna är framme.. Nu i år har vi fått ett snokbo under stallet så vid varma och soliga dagar ser jag 3-4 snokar ligga och sola precis utanför och hör hur det rasslar överallt i gräset. Dom dagarna blir det inga skogsturer för vår hund.

Tiina

Ha ha!

Då är det helt begripligt!
I nacken brukar de sätta sig om man inte är kvick att nypa dem!

Lite att reda ut här:

Huggormen är fridlyst och sällsynt.

Älglusflugan biter i nacken och är en vanlig ohyra.

Snoken är en helt ofarlig orm.

Själv har jag faktiskt mest sällskap av småspindlar som har sina trådar i min väg i skogen och ibland får man en sån liten rackare på sig. De varken bits eller är farliga men kan va lite irriterande…

Men jag syftar också på huggorm.
Inte är dom fridlysta? Är dom det?
(snabbgoogla) Jahapp. Det är dom visst. Sorry Maric! Det visste inte jag.

Isåfall innbär väl det att det är ont om dem och då känner jag ännu mindre anledning att vara rädd.

Jag minns de år jag bodde i Järfälla. Där på järvafältet vibrerade ju gräsmattorna av huggormsglin. Och snok också.

Ja se där. En ny dag - en ny lärdom.
Jag borde nog känt till att den är fridlyst. Hm.

Spindelnät i ansiktet och i håret är faktiskt jobbigare. Men jag har lärt mig stryka av det från ansiktet och sedan ignorera tankarna på kryp i håret, innanför kläderna osv. Jagar man så jagar man :)

Spindlarna är ok, bara lite jobbigt när de bungyjumpar från luggen eller ögonfransarna.

eftersom jag är en glasögonorm så kommer de sällan åt ögonfransarna, men däremot kan de krypa på bågarna och sen sätter sig trådarna som ränder över glasen…

dock obetydliga “problem” när man njuter av en fin dag i skogen…

Själv går jag ut ensam. Men va jag har med mig hem veta faan. Jag tycker Bomans svar va bra med alla spindlar som faller från min flint o de som rusar runt i svampkorgen.

Kortison! var det ju. Jag skrev antibiotikarecept. Jag har alltid ett färskt antibiotikarecept på våren.

Fattar inte varför jag är så snurrig..

näe.. KORTISONRECEPT!!!

..nu går jag och vilar!

Jag svarade “svampguiden” när kontorstelefonen ringde också.. hjälp!

ASG åt ditt sätt att svara i telefon :-)

Bara älskade vovven Cesar, men han är tyst, lydig, mjuk, älskar mig 7/24 , blir glad för några torra hundkex och följer mig vart jag än går. Alltså bättre än Mannen…

Men vovven orkar inte hjälpa dig att bära det där tunga sakerna eller lyfta tungt, alltså behöver du mannen?;-) Allvarligt, trognare sällskap än en hund får man sällan.

Det här kopierade jag ifrån naturvårdsverket:

Alla ormar i Sverige är fridlysta. Det är alltså förbjudet att döda, skada eller fånga ormar och deras ägg och ungar. Av våra svenska ormar är det bara huggormen som är giftig, men den går aldrig till anfall och biter inte om man inte trampar nästan rätt.

Huggormen går visst till anfall. Har sett det hända flera gånger. Varför vet jag inte, ingen störde dem utan bara gick förbi utan att se dem.

Efter att ha varit änkeman i 2 år skrev jag bl.a om mitt svampintresse på en dejtingsida och där träffade jag en go tjej som alltid vill följa med i svampskogen!,bättre lycka finns inte än att ha varandra och att uppleva naturen tillsammans!. Hälsningar Bosse i Skåne.

Säkerligen kände den sig hotad.
Inte självklart att alla mänskor förstår hur ormar tänker.