Detta är tillägnat dem som känner sig osäkra på blodriskor och vilka arter man kan träffa på här.
Alla blodriskor, och endast de, har en orangefärgad mjölksaft! Färgförändringar i snittytor varierar däremot en del i nyanser och hastighet.
Det finns bara två arter som är vanliga, granblodriska och tallblodriska. Båda finns i Svampguidens databas (den senare under namnet läcker riska).
En sällsynt art (men rätt vanlig på Gotland) är vinriska, som också finns här i databasen.
Här tänkte jag visa bilder på de övriga tre som är kända från Sverige:
Bild 1: Lactarius quieticolor,
en art som närmast liknar tallblodriskan i konsistens och storlek, men har en gråbrunaktig hattyta. Den växer sällsynt med tall på kalkrik mark. Arten anses nu vara synonym med L. hemicyaneus - med ett missvisande svenskt namn: blåmjölkig riska.
Bild 2: Lactarius semisanguifluus (grönfläckig vinriska),
en liten art som närmast liknar granblodriska, men med en fot som är hård och oftast smågropig. Hattfärgen är varierande, oftast starkt grön eller grönfläckig på orange botten, men kan även bli helt klarblå. Snittytor blir mörkt vinröda efter några minuter, och så småningom gröna.
Bild 3: Lactarius fennoscandicus, en liten nordlig variant av granblodriskan, som inte är ovanlig i Norrland. Den har redan som ung en gråbrun hattfärg. Den vanliga granblodriskan är normalt orange, men kan ibland bli grönaktig på hatten i ett tidigt skede.
DNA-analyser har inte gett entydigt besked om de ska betraktas som skilda arter eller ej, men förutom olikheten i färg finns det även skillnader i sporstorlek och form på cystider.
Tycker att bild 1 liknar de blodriskor jag hittat ganska många av.
Eftersom den art du kallar Lactarius quieticolor är sällsynt, växer med tall och är kalkkrävande tror jag att det är den vanliga granblodriskan som jag hittat ganska gott om de senaste två somrarna.
Däremot har jag för några år sedan hittat sporadiska exemplar av ganska små blodriskor i bergig tallskog. Tyvärr är det såpass länge sedan att jag inte lade dem speciellt på minnet. Då visste jag inte att det fanns mer än en art, blodriska, och att den var lätt att identifiera på den orangefärgade saften.
Med svampguiden ökar kunskaperna. DEt skulle vara kul att hitta vinsiska, men förmodligen vill den också ha kalkrik mark eftersom den trivs på Gotland?
Hoppsan, glömde nämna att de senaste somrarnas fynd av blodriskor har varit i skog med övervägande gran, vilket också bör tala för granblodriska. Det största fyndet förra året var dock i grässlänt vid en skogsbilväg och det var också första gången jag hittat så många som inte varit förstörda av mask.
Det är vanligt med larvangrepp i blodriska tycker jag mig ha erfarit.
Det är väl det som är den lite negativa sidan av blodriskor. Det går åt mycken tid att leta fram felfria exemplar.
Jag kan svara mig själv. Är lite för snabb som vanligt :-). Svaren hittade jag i databasen.
Japp, alla riskor med orangeförgad mjölsaft är ätbara. Blodriska växer med gran, gärna fuktigt. Läcker riska lär jag inte hitta här i närheten för den växer med tall, helst på kalkrik mark.
Nu återstår bara frågan ungefär när.
Granblodriskor är inte så krävande på sin växtmiljö. De kan bl.a. växa i granplanteringar, kärrkanter och i gräsiga vägkanter. De brukar komma relativt tidigt - under en kort och intensiv period på hösten. Tallblodriskans biotoper är torrare. Den kräver mer regn och mer tid på sig, och kommer därför lite senare. Den brukar inte vara så maskäten som granblodriskan.
Svara på inlägget ovan genom att fylla i formuläret nedan
OBS! Formuläret nedan är till för att svara på frågan i tråden ovan. Håll dig till ämnet och den ursprungliga frågan när du skriver ett svar. SKAPA ETT NYTT INLÄGG om du istället vill ställa en ny fråga eller starta diskussion i ett annat ämne. Olämpliga inlägg som inte följer forumreglerna kan komma att raderas.
Ladda hem Svampguiden till din telefon!
