Det här handlar inte om svamp över huvudtaget och om ngn av er tycker att det är jätte fel av mig att skriva här och be om råd så kan ni alltid höja upp alla andra trådar så den här försvinner. Jag är inte aktiv på ngt annat forum så det är därför jag skriver här. Det verkar även vara lugnt med frågor om svamp så risken är mindre att viktiga svampfrågor blir bortglömda pga av mig.
Försöker verkligen rycka upp mig och tänka på ngt annat men det går inte. Känns som att jag snart kommer kollapsa. Hur mkt sorg kan man klara på kort tid och lyckas repa sig ifrån? Hur ska jag klara av att jobba som säljare och visa upp en glad fasad när jag bara vill ligga och gråta?
Vänner och familj har jag runt omkring men det är så jobbigt att prata. Så jobbigt att se medlidandet. Så jobbigt att se andras tårar. Har inte ork att fixa med alla djur, kan inte äta, klarar inte av att ktypa i säng förrän jag är så trött att jag faller ihop.
Vet att det blir lättare efter ett tag men hur ska jag klara av timmarna, dagarna, veckorna och månaderna tills det blir lättare?
Om ngn nu retar sig på att jag skriver om det här så ber jag tusen gånger om ursäkt men jag har lättare för att skriva än att prata. För mig är det också lättare att öppna mig för människor som er där jag bara är en signatur. Känner redan ångest över att skriva om detta här men hoppas det ändå kan få mig att må lite bättre.
Jag blir tacksam för alla förslag på hur jag ska kunna klara mig igenom den närmsta tiden utan att kollapsa och utan att det påverkar mitt jobb mer än det redan gjort.
Tack på förhand och förlåt mig för att jag skriver av mig inför er..
Madde vet inte vad problemet är men ta ett par dagar hemma och
peta lite med sådant du har hamnat efter med. För känner du att du inte hinner med hemma rasar
saker runt om dig snabbare. Sedan
är nog det bästa att jobba, då släpper tankarna runt det som är problemet mer och mer. Om man trivs med sitt jobb. Kan ju vara det som är ett problem oxå. Glöm
inte heller nära och kära, kan vara det bästa som finns.
Hej Madde!
Utan att veta något om ditt problem så tror jag inte att det bästa sättet att få hjälp är att lämna ut sig på detta forum där, som du vet, de mest vidriga kommentarer och påhopp med jämna mellanrum dyker upp.
Mitt råd är att du tar kontakt med vården där utbildad personal hjälper dig att reda ut vad som är fel och som sedan förhoppningsvis hittar vägar till att du kommer tillrätta med dina bekymmer.
Så därför råder jag dig än en gång att inte lämna ut dig här, det finns för stora risker med internet.
Till sist vill jag önska dig bättring och ett LYCKA TILL!
Jag tycker inte alls det är fel att lägga upp en sån här tråd Madde. Forumisterna blir som goda vänner, men vänner man kan hålla lite distans till, och det är skönt ibland att dela sina problem med folk man “känner”, utan att man har egentliga känslomässiga band. Samtidigt håller jag med Bengt, eftersom det har varit så gott om kränk o personliga påhopp ska man nog vara lite rädd om sej och hålla lite på det man lämnar ut… Utan att veta vad som drabbat dej är det svårt att ge konkreta råd, men har du familj och vänner som kan hjälpa till med “marksevicen” så kan du ju antingen försöka skingra tankarna eller fullständigt gå in i ditt sorgearbete med full kraft. Blunda om du inte fixar medlidande, du har nog med ditt. Jag gör som Grethe, vill du prata mer så kan du maila,heli64@utb.lund.se, men för din egen skull kanske du inte ska skriva om det här… Kram på dej.
Madde, du ger oss så mycket glädje när du skriver och fotograferar
om olika händelser i svampens underbara värld.
Jag tycker att du är väl värd en paus med något som Du tycker om.
Kanske ett spabesök där Du månas om extra mycket.
Eller en minisemester till Rom, Paris för att få se och uppleva något gott.
Har en släkting som fick stort stöd av en klokt lyssnande psykolog,
det fick igång min släkting, så ett stort tack till alla kloka, lyssnade människor
oavsett om ni är psykologer eller inte.
Sorg är något man måste igenom, och det får ta den tid det tar, Jag förlorade en lillebror i en trafikolycka för många herrans år sedan (1986) och det påföljande åren var jobbiga, i alla fall det första… Vi var ju fyra bröder så vi tre som blev kvar har nog hjälpt varandra utan att riktigt förstå hur.
Du beskriver ju inte vad som hänt dej men det ser ut som du mår ungefär som jag gjorde den tid det begav sig..
Jag minns det som om att det tog väldigt lång tid att bli “normal”, att man kunde vara lite som vanligt, eller tillät sig själv att vara som vanligt, det fanns någon känsla av att man inte fick vara glad på något sätt..
Idag finns det föreningar och grupper som kan hjälpa till att lindra genom att lyssna, stödja och finnas till hands, det minns jag att vi saknade då..
Det är ju på det viset att det inte alltid måste vara de närmaste som stödjer och hjälper bäst.
Hursomhelst är det viktigt att få uttrycka sig för någon någonstans, och det här forumet är lika bra som någon annanstans..
Skriv av dej sorgen här och det kanske känns bättre..
Tack allihop för att ni svarat och jag är tacksam för de råd ni gett. Mina föräldrar kom ikväll för att jag skulle slippa sitta ensam hela dagen och min sambo kommer snart hem ifrån jobbet. Lyckades rycka upp mig i några timmar iaf.
Har inte gett ngn info om vad som hänt eftersom alla klarar av olika mkt av sorg och dåliga besked och jag ville inte att ngn skulle tänka tex “jasså inte värre” eller “usch så mkt på så kort tid”.
Min egna gräns för hur mkt tråkigheter jag klarar av överstegs igår kväll. Har annars lyckats hålla mig stark för alla andras skull sen jul trots allt dåligt som hänt sen dess.
Tack Grethe, Helena, RasBohlin och Nadal för era mail adresser. Risken är stor att jag mailar er senare till natten när jag inte kan somna.
Tack och förlåt än en gång
Madde , du behöver inte be om förlåtelse för att du skrev här.
Det spelar inte heller någon roll vad som har hänt dig för det är din unika verklighet, sorg och smärta.
Det går inte att jämföra lidande.
Det känns skönt att höra att du inte är ensam nu ikväll utan har någon hos dig.
Försök att känna efter vad du själv behöver just nu. Vad är bäst för dig? Behöver du få komma bort ifrån jobbet ett tag och bara sörja eller skulle du behöva ha mer aktivitet och människor omkring dig?
Vem behöver du ha hos dig? Har du någon som kan ‘vara stark’ åt dig ett tag när du själv har det så tufft?
Jag finns en knapptryckning bort om du känner för att ta kontakt.
enelie_a@yahoo.se
Självklart får du använda sajten som ventil. Det är väl vad vänner är till för.Dra dig inte för att ta emot all hjälp och stöd du kan få.
Det är lättere för oss var och en att bära en bit var, än att du ska bära hela bördan. Jag finns 24 timmar om dygnet.
tina_nordberg@hotmail.com
Jag vet inte om det här låter dumt, men en hund kan hjälpa en att stå ut med sorg. För det är ju stå ut man måste göra till en början. En hundvalp är väldigt distraherande men på ett positivt vis, det är någon som verkligen behöver en och som uppskattar en och som är så tokrolig ibland så att man kan glädjas åt ögonblicket, som en liten paus från det hemska. Hoppas på det bästa för dig!
Jag tycker inte du skall skaffa dig en hund pga din sorg som signatur buffy skrev. En hund innebär ett stort ansvar och behöver tänkas över under lång tid. Ett djur adopterar man av helt andra skäl.
Ett alternativ kan ju vara att låna hem en hund eller annat djur av en vän. För visst är det läkande att ha djur omkring sig.
Jag hoppas att du har anhöriga och vänner som kan stötta dig genom den svåra tiden. Var inte rädd för att ta professionell hjälp. De är underskattade.
I mina tankar finns jag hos dig och värmer dig.
Mvh
Madde!
Jag hoppas att du återfår din styrka snart igen. Var inte rädd för att ta dig vila! Du har, vad jag förstått, ganska mycket att stå i med allt vad gäller jobb, djuren m.m. På din fråga hur mycket sorg man kan klara på kort tid och repa sig ifrån.. det finns nog inget bra svar. Men ofta blir man förvånad över vad man klarar.
En dag står man på andra sidan sorgen och kan blicka tillbaka med förundran.
Var inte rädd att be om hjälp med alla sysslor och sätt dig själv och ditt välmående först. Den sorg du känner måste få ta den tid det tar. Jag håller med om att söka någon att prata med, jag tror att det kan vara bra. Själv har jag aldrig gjort det men skulle nog behövt/behöva det ibland.
Jag tänker på dig Madde!
Och du, du behöver inte vara duktig och glad jämt.
En kollega till mig sa en gång “Be om hjälp” - men hon menade inte att be en annan person, utan krafterna omkring sig. Det var ett gott råd.
Vill du maila med mig så finns jag på dill.eva@spray.se
STOR KRAM!!
Svara på inlägget ovan genom att fylla i formuläret nedan
OBS! Formuläret nedan är till för att svara på frågan i tråden ovan. Håll dig till ämnet och den ursprungliga frågan när du skriver ett svar. SKAPA ETT NYTT INLÄGG om du istället vill ställa en ny fråga eller starta diskussion i ett annat ämne. Olämpliga inlägg som inte följer forumreglerna kan komma att raderas.
Ladda hem Svampguiden till din telefon!
