Jag råkade i höstas ut för en episod som jag sent ska glömma och som jag efter viss tvekan har bestämt mig för att publicera här:

Så här var det:

Jag skulle besöka ett av mina allra bästa svampställen där sotbrun vaxskivling (sotvaxing) har gett många fina skördar de senaste två åren. Jag parkerade bilen, hängde svampkorgen på armen och började gå längs den lilla grusvägen.

En bit fram noterade jag att någon hade parkerat en damcykel lite slarvigt nonchalant i ett litet buskage vid vägkanten. Jag tänkte inte mer på det och siktade in mig mot mitt mål som var ett stort flyttblock bakom vilket min fyndplats ligger.

Du, som säkert själv är hängiven svampplockare, kan lätt föreställa dig med vilken spänning jag närmade mig mitt gamla svampställe. Tankarna snurrar i huvudet: är det tomt (jag menar inte i huvudet) eller ska det bli en ny fin skörd?

Med några raska steg rundade jag flyttblocket för att tvärnita inför den oväntade synen som mötte mig. Där, mitt i fyndplatsen, sitter en äldre gråhårig dam med byxorna nerdragna och uträttar någon sorts naturbehov.

Naturligtvis kände jag att jag måste uppträda som en gentleman men att snabb finna de rätta orden i en sådan bisarr situation är inte det lättaste. Som tur var fann jag mig snabbt och slängde ur mig:

“Är du också ute och plockar svamp”?

Damen svarade: “Ser Ni inte att jag sitter och bajsar”?

Jag vände snabbt på stövelklacken och med ett “OK, bye, bye” gick jag snabbt därifrån och konstaterade att mitt sotbrun vaxskivlingsställe i ett nafs hade blivit förvandlat till ett bajsbrunt dito.

Ursäkta mitt ordval men så gick det till den gången, någonstans i Västsverige, mitt i verkligheten, en vacker septemberdag 2008.

Trevlig Helg!
önskar