Tog hem den större, 11 cm, och vackrare och efter några timmar såg den ut som här i serie 2.
Lite blekare men skön!

Det är kantmusseron, Tricholoma arvernense.

Tack för förslaget Micke.
Härifrån närmaste “nejden” finns bara en arvernense-rapport på Artportalen, från Örnsätra för rätt många år sen. Jag har t.ex. 2007, tills. m. en erkänd och professionell svampkännare, hittat sejunctum där och flera år även på en del andra lokaler. Om min stora granbarkssaprob är arvernense, så är den det första fynd i trakten som jag känner till. Jag är inte säker, men är rädd att du rätt. (Har alltid ätit mina typiska kantmusseroner s.lat. - och mått jättebra!)
Som ursörmlänning har jag också tittat på artportalsrapporterad sejunctum i Srm och Upl där Srm vinner med 37-3.  De 3 från Upl är ”gamla” SMF-rapporter. Är det de dominerande rapportörernas idéer, föreställningar och hugskott som helt styr ”förekomsten”?
(Mitt lilla ex. på bilden ser något lite mera ut som en sejunctum. Skulle kanske bara visat det!)

Jodå, jag har givetvis läst Bengt Barkars hjälteepos i SMT och en hel massa annat, bl.a. det måhända? ”mindre lyckade” artdatabladet (sejunctum) – och med ett något elakt leende tittat på Stridvalls bilder. Mina och mina sörmländska och ”ännu sydligare” förfäders “typiska”, matnyttiga kantmusseroner tycks helt bannlysta från avbildning där - därav leendet.

Håller med Micke, T. arvernense.  Numera är ju kantmusseronen uppdelad i 2 så jag vet inte om det är denna (den vanligaste?) eller T. sejunctum som ska kallas så. I alla fall är T. arvernense ganska vanlig i Dalarna, på min bild kan man se olika färgformer, av vilka några är precis som Jan A’s.

Visst Karl, jag höll nog med redan från början - som du kanske skulle ha anat om du bara läst alla orden - men ifrågasätter hur inventerarnas uppfattningar skiljer sig åt. T. sejunctum kallas förresten numera sydlig kantmusseron, hur sydliga eller nordliga arterna är kan man bara undra.

Den sydliga är väl en lövskogsart? Enligt Funga Nordica hittar man Tricholoma sejunctum under bok, ek, hassel och avenbok;
Tricholoma arvernense under tall.

Stämmer nog inte. Det finns mycket ädla lövträd, häromkring ffa ek och hassel, i de bästa granskogarna. “Lövskog” är ett de okunnigas påhitt - för att inte tala om det ännu värre begreppet “blandskog”. En mykorrhizasvamp ger högaktningsfullt tusan i om det är en “blandskog” den lever i, den är bara intresserad av komponenterna - och “jordmån/historik”.
Tror inte heller på att arvernense är tallbunden.

Jag håller delvis med dig Jan, det enda jag vet är att jag inte hittar kantmusseroner häruppe i några andra slags marker än tallhedar, tallhällmarker och i enstaka fall barrblandskog. Om det är samma art som växer sällsynt med ek och bok i södra Sverige har jag ingen aning om..

MEN! Däremot är jag inte heller säker på att nutida expertis har valt rätt namn på arterna - därför att den beskrivning av James Sowerby’s Agaricus sejunctus som står att finna, passar utmärkt in på vår nordliga art som växer med tall (“odor like new meal and a bitter taste. It occurs usually in fir plantations.”)

En misstänkt synonym i Fries’ “Systema” är bl.a. Persoon’s Agaricus leucoxanthus: “In pinetis siccis ericetosis”.

Jag vet inte hur väl underbyggt beslutet egentligen är att använda namnet sejunctum på en lövskogsart, men frågan om ifall det rör sig om olika arter borde väl inte vara alltför svår att lösa med hjälp av dagens teknik att analysera DNA och arternas mykorrhiza..?

Jag har bara sett sydlig kantmusseron (T. sejunctum s.str.) i Östergötland, där den inte är ovanlig under ek på något kalkrikare marker. Har hittills aldrig påträffat den i mina ekbackar här på Södertörn. Däremot finner jag T. arvernense i både Sörmland och Uppland emellanåt.

Tämligen kort svar/-kommentar, Irene.
Eftersom jag är mest intresserad av den ekologiska delen, inkl. skogs- och markanvändningshistoria, så svävar ett jämförande av olika auktorers originalbeskrivningar av samma art - under olika namn -  lite i det himmelsblå för mig.
Men…  Ett problem med ffa många äldre beskrivningar – kanske de flesta – är väl just att de är så vaga att de passar tämligen bra in på nästan ”vad som helst”, vilket lett till småkaos av olika dignitet.
I de fall där beläggexemplar finns bevarade bör ”man” väl snarast titta noga på dessa - med DNA-ögonen på - och även göra återbesök på fyndplatsen om denna ”finns kvar”/kan återfinnas.
Ett alternativ är att dra ett streck över all gammal desinformation och göra om allt från början!

Det du säger Jan är mycket logiskt, och är väl också vad som till stor del gjorts.  Beläggexemplaren bör ju då helst vara holotypen. Tyvärr har många av vår urmykologer, särskilt E, Fries, inte efterlämnat något torkat material, men i de fall de har gjort det, försöker man utvinna DNA ur det, även om det ofta är omöjligt på grund av åldern.

Att besöka typlokalen för att hitta nya ex görs ofta i samband med s.k. neotypifiering, dvs man försöker hitta en ny typ till arten om holotypmaterialet är för klent. Då väljer man företrädesvis material från typlokalen.