Varför avsluta säsongen medan det ännu finns svamp i naturen? Man kan ju glädjas åt dem även om man inte vill plocka mer. Ska själv spana efter vinterskivling, men det har nog varit för kallt här uppe hos oss för att dom ska kunna fortsätta att växa även om vi skulle få mildväder igen. Det blir spännande.

Ja det finns fortfarande fina svampar att njuta av, ex.vis rökslöjskivlingar och vinterskivling från igår.
Men jag plockade ingenting, bara tittade och njöt !

Joo… skäms nästan för att tala om det, men jag har räknat ut att det blivit över 300 liter nässlor, svamp och bär så långt i år… och frysen är full, jag har saft, gele och sylt för hela året framöver, och jag har torkad svamp till ett världskrig, så ...

nu vill jag ha snö! 3 meter djup, minst!

En del tar ledigt under älgjakten och vägrar ändra på det, själv “tar jag ledigt” under svampsäsongen….
och vägrar ändra på det…
Det innebär att jag tar varje chans att ta mig till skogen. Sådana bagateller som väder, familj, städning, jobb, kommer helt i skymundan.
Förklaringarna varför jag måste ut kommer från en aldrig sinande fantasikälla, men så här i slutet av okt börjar verkligheten hinna ikapp mig.
Men…så länge det finns svamp
sitter det en liten svampgubbe på axeln på mig och lockar:
“Så himla mycket svamp har Du egentligen inte”, säger han.
Vaddå bokföring…det gör du lätt på en kvart…..
Förstår Ni vad jag menar?
Är det någon som känner igen sig?
Eller är det jag som har större problem än jag förstår själv?

Du menar “VI har större problem än vi själva förstår”, eller hur?

Jag är likadan. Familj och vänner har lärt sig, och vet att jag försvinner mellan juni och november. Ingen klagar längre, för det är ingen idé att ha några synpunkter ;)

Visste inte om jag skulle våga skriva vi…..
(Det låter ju inte riktigt som ett “normalt beteende” när man sätter det på pränt så här offentligt…)

I det här sällskapet är du helt normal Kerstin! ;) Min besatthet börjar när jag kommer tillbaka fr sommarsemestern, allt annat läggs åt sidan, och efterhand bildas travar och högar med märkligt och mycket blandat innehåll… Letade efter en sko i söndags och hittade min badväska från sista turen t bryggan i augusti! Dottern kvider, det luktar halvtorkad svamp (som luktar fötter enl. henne), middag serveras vid konstiga tidpunkter, om alls, skåpvärmarkläderna används för vem hinner tvätta?  Är helt rudis vad gäller de senaste tv-serierna, för om jag inte rensar svamp så sover jag på soffan, knockad av skogsluften…
Funderar på att spara lite av semestern till hösten, det får nog bli så nästa år…..

Underbart, jag behöver inte känna mig så ensam:)

Hur tror ni att en gammal pensionär (eller två) har det—- DÅ!

Jamen Jan, jag längtar ju efter pensionen, för DÅ kommer jag att ha all tid i världen att göra sånt JAG vill! För visst är det så det blir? ;)

Vad glad jag blir….
Känner mig riktigt normal..
(Fast minsta barnbarnet tror att jag BOR i skogen).
(Men han växer väl till sig, som dom andra).

Jag känner igen mig i allt det ni skriver. Jag tycker att vi är helt normala.

Humm fattar ni hur jag har det då, här runt HBG finns det ju svamp året runt, får nog söka hjälp snart, får nog bli en svampkurs då :))

De flesta svampänkor/änkligar skulle nog känna igen symptomen.
Jag skyller på ryggen som har ont, eller det fina vädret, eller på nån bekant som inte vågar gå till skogen, osv, osv.
Nu har jag faktiskt lyckats hållt mig från skogen ett tag men det är inte utan svår abstinens.
Om t ex städning skulle innebära att man tar bort och tar tillvara på svamp som växt upp under sängen och i hörnen så skulle man förmodlingen ha skinande blankt hem.. oj-oj vilken svindlande tanke…

Så skönt,det är inte bara jag.
Familjen påstår idogt att jag måste vara sjuk på något sätt….....
Från midsommar afton till snön lägger sig,pågår denna mani,alla tillfälle tas till att få gå i skogen,och när man inte ÄR i skogen så planeras för nästa utflykt.Konstiga kartor på Eniro studeras noggrant,för att kunna utröna om det möjligtvis går att ta sig dit,och om där kanske är någon svamp.
Bilturer med familjen,går ut på att ,med dimmig blick kolla ut i skogen,och memorera ställen som ser lovande ut,och det spelar ingen roll om man är hundra mil hemifrån,och troligtvis aldrig kommer att återvända dit.
I alla middagar som bjuds är det på någotvis inpillat någon svamp.
Möter man andra svampgalningar,så går samtalet ut på att med storfiskar gester berätta om sina upptäkter och skördar.Ett annat inte helt normalt beteende är att slänga sig ner på marken och vara knäpptyst,för att ingen ska se att där är svamp….......
Jag förstår inte vad det är som gör svampplockning så underbart,men jag vet att när jag är i skogen,ensam,och med näsan i backen,så önskar jag mig ingen annan stans,jag tänker varken på gårdagen eller morgondagen,jag är i bara där.

Trodde jag var fullständigt förlorad i somras när jag låg och tryckte bakom ett buskage alldeles knäpptyst, för att damen på cykel ute på stigen inte skulle få syn på det där gulddula jag höll händerna över… Hahaha! Vad skönt att fler än jag har gjort såna grejer, och vågar erkänna det också!!

Till nästa sommar ska jag ha tag på en gammal militäruniform eller likande från ÖB, så jag slipper synas så förbaskat bra i terrängen.

Hmmmm…ha ha…vilka roliga inlägg det var här!...normalt sett skulle jag bara sätta igång och plocka mina fynd.
Kommer nån obekant och ser mig så förutsätter jag bara att en dylik person håller sig på behörigt avstånd och inte kliver inpå mig och börjar slita upp svampen jag hittat.
Att lägga händerna över svampfynden ser väl bara alltför skumt ut och är personen närgången så lär den väl komma fram och fråga vad man håller på med…???

Jag trycker i mossan, blickstilla och håller andan.
Om jag ändå skulle bli upptäckt
brukar jag låtsas att jag plockar blåbär….
(alltså oavsett årstid eller terräng…)
Lite smålöjliga kommentarer i stil med:
mmm..vilka goda bär…
Oj, vad man blir blå om fingrarna…
och vedebörande tappar totalt intresset.
(Det är mycket möjligt att personen dömer ut mig som helidiot och smått farlig, eftersom det sällan växer blåbär där jag är, men jag har ju uppnått mitt syfte).

Nämen precis… varför skaffar man sig nackspärr pga span när man åker bil 30 mil hemifrån och ändå aldrig kommer att återvända dit?
Eller lyckas vända alla samtal till att handla åtminstone litegrann om svamp fast man vet att folk håller på att gå upp i limningen för de orkar inte höra ett ord till om det.
Eller när man renoverar köket och jämför färgskalan med nån svamp man minns.
Eller skämtar gladeligen om kantareller mellan tårna när tonåringen inte bytt strumpor på länge…
Eller planerar årets julkort efter vilka svampbilder man tagit under året..
Eller låtsas att man vill åka på semester till nåt särskilt evenemang när man egentligen har hört rykten om traktens goda svamptillgång.
Eller undviker att svara i telefon eller hälsa på folk för man kan missa en skogstur.
Och går med hjärtklappning och påsar under ögonen för man “hinner” varken äta -dricka eller sova riktigt under högsäsong

Jag som annars tänker mej för och inte kör bil i onödan, kan krypköra kilometer efter kilometer på små skogsvägar, med huvudet hängande ut genom nedhissad sidoruta… Min syster (oftast) sitter bredvid, och gör lika dant. Öpp öpp öpp!! En liten tvärbroms, ofta resulterat i ett litet motorstopp, och så slänger vi oss ut för att plocka våra fynd…. Jag har dåligt samvete, men tränger undan.
Hela hösten står svamptorkställningar på den plats där jag ställer granen strax innan jul, men vad gör jag om vintern blir mild och det fortfarande går att plocka? Ett i-landsproblem kan man tycka, men för mej är det ett problem som är gigantiskt! Ska jag verkligen behöva lägga en ledig dag på att möblera om och flytta vitrinskåp, tv och de tunga ekskåpen? En ledig dag när man kan gå i skogen….

Jag tror att om det gjordes en doktorsavhandling på svampplockares psykiska hälsa så skulle man absolut komma fram till att vi är de mest stabila och välmående människor i vårt småstressiga samhälle som går kan hitta. Vår sysselsättning skulle tas upp av hjärnskrynklare och kallas för “svampterapi” och skogen skulle verkligen bli full av galningar:)Som det är nu så ränner det bara runt superfriska och pigga svampnördar där och absolut inga galningar=)

:)

Märkligt vad lika vi är.

Gissa om man får nackspärr av en bussresa Göteborg-Borlänge.
(Resan går genom Värmland och man blir alldeles sjuk när chauffören ökar farten).
Eller hur nära det är att dra i nödbromsen då tåget långsamt passerar en skog som lyser gul?
(Exakt 36 minuters resa söder om Borlänge).

Snigelkörningen på skogsvägar kallar vi för “Svampsafari”.

Det är nog tur att jag inte bor längre söderut, då hade jag nog också blivit tvungen att klä granen med svamp på tork.

Jag tror ni skulle hitta ännu mer om ni parkerade bilen och gick till fots in i skogen vid svampsafarin!!!!!!!!!!!

Njaaa…..
Svampsafarin utspelar sig runt midsommar när de allra första sommarkantarellerna sticker upp vid skogs-vägkanten.
Men det finns en senare variant också där man hittar massor med Tegelröda Björksoppar, Karl-Johan och kantkremlor.
Men däremellan vandrar vi som besatta i skogen.
Men medge att det är en trevlig variant på svampplockning?