Sant, och bra skrivet, men vad kan man göra för att vända trenden? Förslag?

Kanske ökad acceptans och stöd för hyggesfritt skogsbruk är en väg att gå? Det är ju trots allt så som dessa skogar har skötts i många generationer, och gett de höga värden de har idag.

Här finns en rad intressanta artiklar, särskilt den som skrivits av Anders Dahlberg:
http://www.naturskyddsforeningen.se/upload/skog/rapport_skogsbruk_utan_hyggen.pdf

intressant läsning!
Sparar den och läser igenom den sen.
Det känns ju så hopplöst att försöka rädda skog när man inte har hållbara argument till varför man inte ska bedriva kalhyggesskogsbruk så i stället för att försöka skrika utöver mig i protest ska jag utbilda mig till svampbiolog och förhoppningsvis med den kunskapen det ger kunna argumentera varför.
Bestämde mig redan för tre år sedan, men då jag inte var smartare i min ungdom än att jag skippade gymnasiet så har jag fått börja med det. Börjar biologprogrammet i umeå till hösten.
Hoppas jag hinner utbilda mig klart innan alla skogar har blivit plantager.

Tyvärr är det mycket som behöver räddas…...
http://www.dt.se/nyheter/dalarna/article620208.ece?service=print

Lill, jag hoppas också att de ynka resterna av riktig skog kan bevaras. Lycka till med studierna, rapportera gärna hur det går framöver!

Hur ser det ut i Bureå förresten, är skogen kvar på Hedkammen och i Anderstorp (trots hård gallring verkar ju goliatmusseronen ha överlevt där)?

Kring Bureå finns det fortfarande fina tallhedar kvar. Vi får hoppas att allas angagemang kring goliaten ska visa skogens värde som skog i stället för virke så att vi får behålla den.
Bra goliat-år finns det så mycket att det räcker till alla.
Nu har det varit två år med lite Goliat. Vi får se i år. Annars finns det ju så mycket annan god svamp på dessa hedar. Å för de som gillar färgsvampar så finns det ju hur mycket som helst.
Anderstorp? Finns det fler Anderstorp kring Skellefteå? Anderstorp som jag vet av är ett stort bostadsområde.

Jag tyckte att det var ett ganska bra goliatår 2009 i Nordmalingsskogarna, och de fanns t.o.m. på hällmarkerna utanför Hörnefors, så i år har jag inga förväntningar på dem. Så olika det kan vara på så kort avstånd.

Du kanske har något annat namn på området - det Anderstorp jag tänkte på ligger 4-5 km söder om Bureå (skogen ligger öster om E4, norr om sandtaget).

Vår “käre” miljöminister fick väl kritig från SNF härom veckan angående regeringens politik angående berarandet av naturvärda skogsmiljöer. Om jag inte mins fel så svarade han något i stil med att.

Vi, regeringen har låtit den enskilde markägaren och bolagen ta ett större “ansvar” för bevarandet av värdefulla biotoper istället för att som den tidigare regeringen använda tvångsåtgärder där den lilla markägaren och enskilda ekonomiska intressen kommer i kläm på ett oaxeptabelt sätt”

Jösses vilken förblindad blådåre denna miljöminister är!!!

Jag har genom åren fladdrat lite hit och dit, då jag har kommit till valurnorna. Men 1984 stod jag på miljöpartiets valsedel i Gävleborg och nu är det dags att åter rösta grönt:) Som miljövän känns det inte som om man har något allternativ.

Det största hotet vi har idag är att föreställningen att bevarande av biologisk mångfald bara medför en kostnad,som inkräktar på möjligheten att försörja folket, liksom tron att vi klarar oss bra utan biologisk mångfald.  människor måste få veta att biologisk mångfald är förutsättningen för människors försörjning.  Naturen ger oss gratis ekosystemtjänster som vi tar för givet, tex dricksvatten,pollinering av grödor,träden som renar våran luft mm. Ekosystem har oftast ganska god återhämtningsförmåga. Men om vissa tröskelvärden överskrids kan hela ekosystem kollapsa!

Här är väl ett exempel på att biologiska mångfald och ekonomisk vinst kan gå hand i hand:

http://www.svo.se/episerver4/templates/SNormalPage.aspx?id=43009

Ja har du sett, det heter ju Anderstorp där! Det visste jag inte. Jag brukar säga ljusvattensheden. Vet inte om det bara är nåt namn jag kommit på själv eftersom ljusvattnet ligger strax söder om heden.
Jo det är där jag hittar mest Goliat. Hittade även en del i fjol, men inget jämfört med ett Goliatår då det finns hur mycket som helst. I fjol fanns det däremot spindelskivlingar i alla varianter. Hittade även många nya svampar än så länge okända för mig, men om de kommer tillbaka i år så ska jag vara duktigare på att identifiera dem.
Hittade så många nya ställen med kantareller i fjol så de tog upp så mycket av min tid. Det är ju så kul å hitta nya ställen.

Artikeln i länken jag bifogade verkar ju förresten kunna handla om ett av de områden ni nämner, men det kanske finns många tallskogar däruppe?

Det är precis de hedarna vi pratar om. Träffade Nicklas då han var hit förra hösten.

Har lyssnat en stund på P1 där pågår debatten om vårbudgeten.De bråkar om vem som har avsatt mest pengar och vem som får mest gjort för den biologiska mångfalden. Hörde bara ett vettig inlägg. Det är inte hur mycket pengar man avsätter utan hur mycket areal man kan rädda per krona. Tyvärr orkar jag inte och har inte tid heller att följa hela sändningen. Men det är mycket tjäbbel, jag vill se mer handling. Att smutskasta och munhuggas ger ju ingen ting, gör något i stället.

Apropå Irenes fundering kring goliat och gallring hittade jag följande i artikeln:

“Magra tallhedar och gärna betande renar gynnar svampens förekomst. En kalavverkning av tallskogen innebär att vi får vänta omkring 50 år innan svampen visar sig igen. Gallring går bra och ökad plockning är inget bekymmer heller, habitatet finns ju kvar, menar Niclas Bergius.”

Det stämmer bra det där, Hasse.

Anledningen till att vissa tallhedar är extra rika på t.ex. goliatmusseroner och taggsvampar, är just den typ av skogsskötsel som förekom fram till 1950-talet, då man plockhögg eller avverkade små skiften åt gången, samlade ihop toppar och grenar och brände riset på våren.
Att göra naturreservat av sådana områden är ingen självklar lösning tycker jag, eftersom de kommer att kräva fortsatt skötsel med både gallring och regelbunden bränning.
Avtal med markägarna om en viss typ av skötsel borde bli mera kostnadseffektivt och bättre i längden. Som det har varit de senaste åren har markägarna avverkat i panik för att de har varit rädda för att få sina ägor stämplade som naturvårdsobjekt och riskerat att bli av med dem.

Irene: Hur kan avverkning av små skiften och bränning av ris för 60 år sedan ha gynnat dagens förekomst av musseron och taggsvampar??

Vore mycket intressant att få veta vilken källa du stöder detta påstående på.

Lars, jag formulerade mig inte så tydligt, ser jag..

Den typen av skogsskötsel var närmast allenarådande fram till 50-talet, men de områden som är rika på de nämnda marksvamparna, är sådana där man har fortsatt att sköta skogarna likadant som då - av egensinniga skogsägare som inte följt skogsstyrelsen riktlinjer.
Sen tillkommer väl också en del områden där bränder uppstått spontant.

Tack Irene för din förklaring.

Jag tror dock att du missat en mycket viktig del. När jag läser på sidan 30 i åtgärdsprogrammet för rödlistade fjälltaggsvampar hittar jag följande intressanta text:

“Vinterbete med ren i norrländska tallskogar har sannolikt haft en mycket stor betydelse genom att det motverkat allt för kraftig igenväxning av fält- och bottenskikt. Just tunna humuslager med fläckvis blottad mineraljord tycks vara en viktig faktor för många taggsvampar.”

Tilläggas ska att renbete knappast är kostnadskrävande.

Tillämpas renbete så fås en mycket billig underhållande skötsel av en sådan marktyp för att gynna taggsvampar.

Jag är inte längre så säker på att renbetet är en jätteviktig faktor, även om det i viss mån bromsar igenväxningen med mossa. Utan återkommande bränder kan inte ens betande renar göra något åt det.
Det kan ju likaväl vara så att de brandpräglade marker som passar goliatmusseronerna och taggsvamparna också är de som traditionellt har gett det bästa betet för renarna. Historiskt sett har ju torra tallhedar alltid brunnit med mer eller mindre jämna mellanrum.

Jag minns inte hur detaljerat det skrivs i ågp om betydelsen av markbränder, men utan dem skulle de lavar som renarna är beroende av, vara utkonkurrerade av mossa (utom möjligen på extremt uttorkade marker). På bränd mark håller sig mossorna borta i upp till 20 år, sen tar de sakta men säkert över. Efter 30 till 50 år är mossorna dominerande igen.

Tills nya fakta framkommer så finner åtminstone inte jag någon anledning att ifågasätta den text som finns i det nyframtagna åtgärdsprogrammet. Jag utgår i från att att den som skrivit åtgärdsprogrammet besitter goda kunskaper om de ämnen som tas upp i den texten, däribland renbetets påverkan på markens växtlighet.

Teorier är alltid bra, även att ifrågasätta dem..
Författaren av åtgärdsprogrammet brukar själv betona hur livsviktiga återkommande bränder är för just dessa miljöer.
Varför inte skriva till honom och diskutera saken?

Igenväxningen på grund av färre bränder menar jag är ett hot mot både marksvamparna och tillgången på renbetesmarker.