Silt kan ju variera i grovlek, enligt definitionen till allt mellan sand och lera..
Jag har förstås en känsla av att rena tallskogar är ovanliga på silt, i alla fall den mer finkorniga. Marker som är bättre på att hålla kvar vatten och näring, med en annan dynamik och successionsordning än brandpräglade sandhedar, har säkerligen en annan svampflora också. Fast den behöver inte vara mindre intressant för det, bara annorlunda (fler saprofyter och färre mykorrhizasvampar t.ex.)..
Jag kan inte erinra mig något ställe med tallskog på silt. I orörda sådana marker brukar ju granen dominera. Hade du något exempel?

Jag började fundera på detta när jag besökte Överbo urskog utanför Lycksele, eftersom jag ska skriva texter till de nya naturreservatsskyltarna. Skogen där är talldominerad, men granen kommer starkt.

I det bakgrundsmaterial jag har presenteras skogen som en brandpräglad skog som behöver brinna för att behålla sina kvalitéer, men jag är lite fundersam på hur det egentligen är med den saken.

En annan bild, som både visar att det brunnit hårt och att granen vandrar in.

Kanske jag ska förtydliga att det var mykorrhizasvamparna jag tänkte på i första hand.

Skogsfrun, jag avundas dig inte uppgiften..
Vi har gått rundan där någon höst, man jag minns inget speciellt när det gäller marksvampar.
Det är alltid svåra avvägningar när man har att göra med ett sådant mosaiklandskap, med torrare (närmast sandiga) partier där tallen dominerar, blandat med sumpiga marker med löv och gran.
Att det inte är ren granskog där nu, beror förstås på att det har råkat brinna med jämna mellanrum, men den senaste branden ligger nog för långt tillbaks i tiden för att svampfloran ska likna den som finns i tydligare brandpräglade områden.
Om området ska lämnas för fri utveckling, är det väl snarare för vedsvamparnas skull. De rödlistade arter som hittats där, hör ju inte till de som gynnas av brand heller.

Tja, inte tycker jag uppgiften är så dum… Värre jobb har jag gjort.

Vad tror du egentligen är den viktigaste faktorn som skapar den rika svampfloran i sandtallskogar? Den torra marken eller återkommande bränder?

Bra fråga. Det enda jag vet någorlunda säkert, är att bränder har varit nödvändiga för att hålla marken fri från mossa och mer exponerad för sol och vind - men på vilket sätt det har gynnat de speciella arterna i sandtallskogarna, har jag också undrat. De kanske kanske fortsätter att leva ett hemligt liv under mosstäcket, och trivs så bra att de inte ens behöver bilda fruktkroppar då?

Den enda fördelen med torr mark i sig, är väl i så fall att det gynnar konkurrenssvaga arter, på bekostnad av andra organismer som annars får behålla mer fukt och näring i skydd av mossan.

Roade mig med att kolla lite, hela området där jag bor och runt om består av sandåsar mestadels med tall, lite gran och silt lera förekommer på vissa platser framförallt neråt omberg/tåkern.
Annars består ju dessa åsar här av finkornigt grus, inte direkt sand.Men kommer man nämre utåt vättern är det rena sandåsar med tall. (fattade nån något)..

Det stämmer väl bra, att åsbildningar oftast består av grövre material, medan det finkorniga materialet, lera och silt, har brett ut sig i planare ytor, och framförallt älvmynningar (där Yoldiahavet skapade den högsta kustlinjen).

En översiktlig jordartskarta finns här för den som är intresserad:
http://maps.sgu.se/sguinternetmaps/jona/viewer.htm
I gula områden finns alltså lera och finmo (=silt, 0,002-0,06 mm),
i beige områden sand, grus och grovmo (=fin sand, grövre än 0,06 mm).

Att man har valt den gränsen för klassificering och kartering av jordarter, beror på att jordarnas egenskaper ändras markant vid kornstorleken 0,06 mm. Något att fundera på när det gäller svampförekomster också, förstås.