2.
Ödets kompassnål svajar betänkligt men kursen är satt och målet är nått, Mälarhusen på den Skånska sydost kusten. Inte långt härifrån reser sig nordens Stonehage den mäktiga stensättningen ”Ale stenar”, där jag för många år sedan i den tidiga gryningen och ensam mötte två korpar som viskade hemligheter i mitt öra. När jag nu vandrar fram mellan böljande sanddyner och mogen strandråg kan jag höra skratten från lekande barn i vattenbrynet jag hör sanden skrika under deras nakna fötter. Jag vet inte om ni vet om det men från Falsterbo på andra sidan landskapet till hit och en bit norröver härskar ”skriksanden”, om man drar med handen eller foten i den lösa sanden så låter det. Någon har beskriv det som ”däckskrik” men för mig är det de oroliga fiskarhustrurna som skriker ut sin förtvivlan och längtan efter de saknade männen som gått i kvav i de förrädiska sandreven långt där ute i dimman.
Bland all denna sand som sträcker sig i många mil åt såväl söder som norr växer det svamp. Dynspröding – Psathyrella ammophila NT Mälarhusen 2010-11-14.

3.
Många är de som åker till Skagen för att hitta det ”magiska ljuset”, dårar och blinda romantiker som tror att de skall återuppleva vad som en gång de så berömda Skagenmålarna upplevde där. Så är det väll alltid att gräset är grönare, vattnet friskare, naturupplevelserna och svamptillgången är bättre på andra sidan gärdsgården, medan den stora upplevelsen ligger utbredd och vidöppen framför den blide betraktarens fötter. Här vid dessa stränder har jag upplevt gryningens första bedårande strålar höja sig över östersjöns välvda vatten, här har jag på toppen av en sanddyn sett solen sänka sig och låtit landskapet och himlavalvet västerut bada i den röda solnedgången. Här är ljuset magiskt, här är det en upplevelse att vara. Några okända för mig tycks hålla med.

4.
Risken med att vistas i detta landskap är att man förirrar sig i tid och rum, inte en människa syns till, endast fotspår i sanden, kanske ”Fredags”, här har tiden stått stilla i årtusenden här härskar havet, sanden och vindarna här är människan maktlös inför de stora elementen, här får man böja på nacken, vördnad bör uppfylla sinnet, här är man liten, så också svamparna. En hjort har betat av den näringsrika strandrågen och gjort vad en hjort brukar göra. Slungmögl, Pilobolus sp. och någon okänd skål gör mig sällskap i oändligheten.

5.
De senaste dagarnas hårda vindar har piskat de yttre dynerna och packat sanden till en hård skare, därute är det meningslösta att söka någon svamp men ändå går jag där och söker i sanden, kanske hoppas jag på något vrakgotts. Något av sanden och havet slipad träspillra att ta med hem, lägga den på en hemlig plats dit man i längtans stunder kan återvända, dra in dess dofter från de saltstänkta vidderna och fly från stadens larm och stank. Se, ett strandkadaver, ett väsen men för stort att ta med, det får ligga kavar och några laxskivlingar(?) håller med.

6.
Från söder börjar tunga regnmoln dra in, snart skall Österlen, Sveriges Provence ligga insvept i ett dystert och kallt novemberregn nu huttrar hantverkarna i sina ateljéer och verkstäder. Med näsorna tryckta mot immiga fönster hämtar författarna inspiration och med förundran iakttar de galningen där ute bland sanddynerna. Vad gör han därute i det bistra vädret? Med huvan på huvudet och mössan över kameran kravlar han ensam runt ute i sanden, letande och till slut så finner han något, dynhätta - Mycena chlorantha, en av de vanligaste här bland strandråg - Leymus arenarius och kochenillav - Cladonia coccifera.

7.
Märkligt är lanskapet, där 25 meter bort den grå och böjande kalla östersjön, här på utsidan av sanddynerna, kargt, bara sand och den böljande rågen några 10 tal meter in och på läsidan av dynerna ett helt annat scenario. Här frodas lavar och mossor av olika slag, kråkbär, vidpinade små sälgar och låga björkar. Den här bilden påminner om det norrländska karga landskapet, här har man faktiskt funnit svamparter som normalt lever i fjällområdet. Längre in tar ljungen och tallskogen över en norrländsk mager tallhed, här i Sydskåne!

8.
Vinden har ökat, regnskurarna kommer tätare och blötare blir jag, jag drar mig in mot tallarna och ljungen, det mäktiga dynområdet är 50 till 100 meter brett och ruvar på många hemligheter. Mycket ligger begravt under tonvis med sand, hemligheter som aldrig skall avslöjas för något mänskligt öga. Vinden susar och sjunger en vemodig sång i tallarnas täta grenverk. Jag faller på knä i en liten sänka, på knä i den våta sanden och spanar bland multnade löv och pinnar en märklig tingest pockar på uppmärksamhet, en liten insekt har lagt sig till ro på ett löv, så vackert den har bäddat. På ett annat löv finner jag en liten myxomycet och i gräset intill ett ovanligt ståtig stubbhorn - Xylaria hypoxylon.

9.
Nu roppar någon på mig, förundrad lyssnar jag och upptäcker att magen ropar på fika. Jag har gått till området där dynerna övergår i tallskogen och finner en stig och där möter jag de första mänskliga varelserna för dagen, ”joggarna” detta sällsamma släkte som rusar fram med förblindade ögon fästa på ett mål långt i fjärran aldrig iakttagande det de rusar förbi. Jag ser ner på de nertrampade svamparna och undrar om de såg dem och gav tusan i dem eller om de, vilket är troligare aldrig la märke till dem, vackra är de i alla fall och de finns gott om dem både på stigen och vid sidan om. Helt säker och knappast det är jag men min gissning är att arten är en
aprikosfingersvamp - Clavulinopsis luteoalba

10.
Tre timmars vandrande och krypande i detta till synes öde landskap har med råge uppfyllt mina förväntningar, naturupplevelsen har även denna gång varit magisk men nu är det dags att bryta upp, magen knorrar och benen känns tunga, jag gör en sista lov ner bland sanddynerna och en ny uppenbarelse kommer till mig. Jag vill måla hela världen, jag vill sudda ut det gråa och sätta färg på omgivningen men som vanligt kommer en sådan önskning på skam. Det är ju faktiskt tillräkligt vackert som det är och vem är jag som tror att jag en ynka liten människa kan konkurera med den store anden i skyn?

11.
Nej, fast förankrad i tillvaron med fötterna djupt i sanden, stadig, fast och beslutsam inga ”flummiga” utsvävningar, sådan bör människan vara, finna sig i sin situation och inte gapa över för mycket, nöja sig med det fack man blivit tilldelad, bli vid sin läst och låta ”storebror” sköta tänkandet.
Ack du ”storebror” sådana starka kedjor har du ännu inte smitt så att du kan hålla mig på plats, jag reser vart jag vill och jag bjuder in dem som vill följa med till mina smultronställen oavsett väder och vid, jag är fri, jag går dit jag vill 

12.
Jag skulle ha slutat där men några svampar till vill vara med, de såg så allmänna och trista ut i regnet så jag hade tänkt att inte bry mig, jag är blöt hungrig och trött men de vill absolut vara med så då får de det. Det visar sig att de är betydligt vackrare än vad första anblicken gav intryck av, jag vet inte vilka de är men det lutar åt någon vaxing, är det någon resekamrat som vet?

13.
Tack för sällskapet, resan hit till världens ände är slut. Om några månader är barnen åter här och skratten klingar ännu en gång mellan de böljande sanddynerna och cirkeln är ännu en gång sluten. Hoppas att de får lite bättre väder då:).

Jag lade 1.2 som skrivbordsbakgrund, en perfekt bild…

“JAS” - jag gillar verkligen ditt sätt att beskriva dina upplevelser, både i ord och bild. Så schyssta bilder!!!
Med en kamera i handen blir ingen månad tråkig!!
:)

Tack för en trevlig resa o härliga bilder :D

Grymt fina bilder - av frostvaxingen också!

Beundrar Din lyriska ådra (det blir väl en bok?).
Du vet säkert att trean är dynlaxing.
Ett förslag på 4:3 är det, som jag tror, förbisedda släktet Ombrophila.
9: Jodå, de vita (=alba) topparna stämmer för mig med C. luteoalba.
Åh, 12 är ju frostvaxing (eller någon sällsynt släkting?)

Nej Hans v E jag var inte alls säker på dynvaxingen och det måste erkännas att jag har aldrig heller sett frostvaxingen så jag var osäker även på denna och jag trodde inte att den var så stora de största jag hittade var över 10cm i hattdiam. Tack oxå till Irene och så klart till alla er andra oxå.

Förlåt, inte dynvaxing utan dynlaxing och skulle det vara samma både på 3an och 5an fast de ser så olika ut?

Det är nog inte helt lätt, då även stor laxskivling kan växa i den miljön.
Sporerna är betydligt större och mer avlånga hos dynlaxskivlingen än hos de andra vanliga laxskivlingarna, så det känns nödvändigt att göra den kollen innan de får namn.
Finns det något belägg?

Jo det finns det men inget som är i vidare bra kondition men det funkar kanske ändå, får ringa Sven-Åke i morgon igen, han har inte varit tillgänglig på en hel veckan så beläggen är lite si och så med.

Tack för ännu en fantastisk skåneresa med vackra bilder och härliga miljöbeskrivningar!

Tänkte laxskivling flera gånger och nu kan du säkert få dem närmare bestämda av de som vet mer.
Frostvaxingen var de5t ju synd att du inte kände igen - den samlingen stora fina exemplar skulle ha gjort sig gott som smörbrynta i stekpannan!

Här uppe i mellan - nerike ligger snön efter flera dagars nederbörd så det är nog def. slutplockat nu om man inte har turen att hitta nåt träd med vinterskivling…

Hej Bo. Nu hade jag sådan tur i oturen eller vad man skall säga, för när jag skulle fota “frostvaxingarna” så var där säkert ett 30 tal av dem men det var endast 4 - 5st som var ok resten var inget att ha. Men nästa gång så känner jag dem, kul att man lär sig något ibland, hade faktiskt inte en tanke på att de kunde finnas i denna miljö, du vet man tänker storskog och riktiga tallar, inte marin miljö.
Tack för att du gillade att hänga med på resan förresten:)

det är alltid ett njutbart äventyr att hänga med på dina resor

frostvaxingen var en av årets nya och trevligaste bekantskaper som matsvamp, förresten - har aldrig tidigare hittat så stora mängder att det lönat sig att tillreda dem annat än i blandsvamp!

Det kändes som man var där, gick bredvid dig.Intressant att uppleva stället även under den gråa årstiden.
Tack för den trevliga resan.

Det är ju helt fantastiskt att få följa med på dina turer JAS. Känner hur jag längtar till havet o sanddynerna när jag läser dina texter - så vackert även denna årstid.