Var det något bra? Hann bara se några minuter innan de bröt för lunch.

Jag kunde inte heller höra allt, men det här med att sätta korrekta namn på svampar är allt en riktig soppa (med väldigt många kockar - kommittéer, undantag och specialregler). Man gick bl.a. igenom vilka kommittéer och arbetsgrupper som ansvarade för vad - men där hängde jag inte med i svängarna..

Man tog bl.a. upp de nya reglerna för publicering av nya arter. Nu behövs inte längre en beskrivning på latin (engelska _eller_ latin är obligatoriskt). Den behöver inte vara publicerad i tryckt form, utan det räcker att den har publicerats online på webben. Däremot ska publikationen ändå göras av någon som har ett registrerat ISSN- eller ISBN-nummer, så skillnaden blir väl egentligen bara datumet för publiceringen. Den bör förstås fortfarande kontrolleras och godkännas av någon expert. Ett nytt krav är bl.a. att den nya arten ska ha registrerats och fått ett artnummer hos MycoBank innan den publicerats officiellt.

Min undran är om nästa steg rentav kan bli att en beskrivning av en ny art som skrivits in hos MycoBank kommer att räknas som en giltig publikation?

Ett stort problem är faktiskt hur man ska enas om ett gällande namn på tidigare kända arter, och vilka namn som ska gälla som synonymer. När ett namn väl har spikats som en synonym, kommer det att bli ogiltigt och inte kunna användas igen, om inte någon kommitté har gått med på att “konservera” namnet.
Många av namnen som anses vara synonymer idag, har blivit det för att någon aktad mykolog har påstått det, utan konkreta bevis i form av någon slags typkollekt och jämförande DNA-undersökning. Det är också något man vill skärpa kraven på.

Tack Irene för sammanfattningen.

Den korta biten jag hörde gjorde mig förvånad. Någon där tog upp antalet träffar på Google och Google Scholar, för två olika namn på ett släkte (tror jag det var), som om det skulle styra vilket namn som var mest rätt. Blev inte klok på om det var en åhörares förslag eller vad.

När det handlar om synonymer och konservering för det snarast så att Nomenclature Committee for Fungi tar in förslag för konservering av ett namn mot ett eller flera andra namn. Efter publikation i tidskriften Mycotaxon kommer så småningom en rekommendation (det kan ta ett år eller två) om konserveringen. Om den är OK, så betraktas dom andra namnen som synonymer, och det konserverade namnet som det “rätta”.

Jag har nyligen gått igenom den processen, och det är ganska bökigt. Till syvende och sist är det i alla fall bara en uppfattning om ett namn är “rätt” eller “synonym”, och kommer alltid att förbli så. Några absoluta fakta finns inte i sammanhanget.

Karl, jag ser två olika problem med synonymer.
Det ena är vilket namn som ska vara det gällande enligt alla kriterier. Det ska dom kunna lösa som kan de nomenklatoriska reglerna.
Det andra problemet är vilka namn som avser samma art och vilka som egentligen inte gör det, och det bör också kunna lösas när/om alla artnamn är knutna till en typkollekt som kan kontrolleras med DNA.

Tony, flera föredragshållare tog upp frågan om teleomorfer och anamorfer, som inte längre ska få gå under olika släktnamn som de har gjort tidigare.
Någon arbetsgrupp på symposiet skulle bl.a. diskutera hur man bestämmer vilket som ska vara det gällande namnet - det äldsta, det bäst dokumenterade, eller det mest kända och etablerade? Det där med Google kan ha varit ett sätt att visa vilket som är mest känt..

Irene, det är sant att DNA-markörer tillför ett stort antal karaktärer förutom dom morfologiska-kemiska etc. Men man bör inte ha övertro på DNA. Först och främst sekvenseras normalt bara en eller ett par regioner av molekylen. Det kan finnas väsentliga skillnnader i andra regioner som inte sekvenserats. Set är alldeles för dyrt att kolla hela molekylen (som man gjort i ett fåtal fall, som t ex Homo sapiens).

Sedan uppstår ju hela tiden speciation och det finns ett alltid antal varieteter eller raser.  När ska dessa betraktas som arter? Återigen — en fråga om uppfattning.

Jag har t ex en spindling från NZ som visade sig ha identisk DNA som en annan,  i ITS, men skilde väsentligt i LSU.

Karl, visst är det så att DNA inte säger hela sanningen, åtminstone inte med de kunskaper som finns än så länge.
Men man är i alla fall ett rejält steg närmare, jämfört med tidigare när man förlitade sig på att tolka gamla originalbeskrivningar och i bästa fall mikroskopiska undersökningar, och mer eller mindre gissade sig till uppfattningar om synonymer..