Ser ut som Laktarius quieticolor (blåmjölkig riska). För att få fram saft från en riska kan man snitta med en vass kniv rakt över lamellerna och pressa lite från sidorna för att tvinga fram den.

OK, tack Sven! Ska prova att snitta nästa gång. Läste på lite nu ikväll och inser att det inte är helt lätt att bestämma arten inom just blodriskor. Men kan man äta alla blodriskor?

Svar: Ja!

Är riskorna uttorkade kan det vara svårt att få ut någon saft, vet man inte vad det är för svamp skall man inte äta.

Varför hittar jag inte den i någon svampbok? Är den ny, har bytt namn eller liknande?

Mumrik, det kan bero på att den först uppmärksammats under senare år. I Funga Nordica står det till och med att den är vanlig i tempererade zonen (Skåne, Halland, s. Bohuslän).

Den är säkert förbisedd, men kanske inte heller helt vanlig. Har aldrig lyckats se den i Skåne.

Såna som äter blodriskor (själv är jag inte förtjust i dem) har sagt mig att quieticolor inte är någon av de bästa.
Nu tror ju jag att detta är fennoscandicus eftersom den är hittad bland granar. Den borde vara likvärdig med granblodriskan.

L. quieticolor har jag bara sett under tall på Gotland, vet också att den finns i Uppland. Skalgrusbankar längs kusterna är också tänkbara för den. Jag vill nog påstå att den är kalkkrävande.

Tack. Blöder den verkligen blått som det stod någonstans?

I Sverige har vi ingen art som blöder blått, alla har orange mjölksaft. Hos vissa skiftar den till mer eller mindre mörkt rött och slutligen grönt. Däremot kan både quieticolor och fennoscandicus ha mer eller mindre blått kött närmast hattytan.

Det svenska namnet blåmjölkig riska på quieticolor är förfärligt missvisande.

Ah - det var säkert från namnet jag fick den. Tackar igen. :-)

Lactarius quieticolor samt L. fennoscandicus omnämns i förbigående i Svampboken av Klas Jaederfeldt under Tall- respektive Granblodriska. Men ingenting i nån annan svampbok vad jag sett heller. Så de finns alltså inte heller med i senaste utgåvan av Svampar i skog och mark… Kanske ska skaffa den ändå för att se vad annat som tillkommit!

Om blodriskorna känns svåra att skilja åt, kanske den här nyckeln kan vara till hjälp (bilder finns där också):
http://www.mtsn.tn.it/russulales-news/id_deliciosi.asp

Jag har faktiskt 2 ggr (skilda år, samma storlokal)  hittat “blåblodig” blodriska i Uppland. De blödde ymnigt och snarast koboltblått. Vittne finns. Vid tillagning förändrades färgen till ärggrön!
Hoppas finna den åtm EN gång till. Då ska den tas tillvara!

OK, jag tar tillbaka det där med att ingen har blå mjölksaft. Tydligen kan flera arter ha det i den blå zonen i hattköttet - förutom fennoscandicus och quieticolor, även semisanguifluus.
Jag har aldrig sett det, varken i verkligheten eller på bild vad jag kan minnas. Jag har i alla fall letat som en tok efter en bild där någon av dem har blå mjölksaft.

Jan, har du koll på vilken av arterna det var?

Nej Irene, båda fynden gjordes för minst 10-15 år sen och då hade jag annat för mig än att titta på konstig svamp.
Att jag inte vet exakt var de växte beror på att det var två halvsmå barnbarn som lagt svamparna i sina korgar…
Det var alltså egentligen inte jag som hittade dem…
Men det var jag som rensade svampen när vi kom hem och jag vet exakt vilken väg vi tog genom skogen - och som vi fortfarande tar minst två-tre ggr i veckan nästan året om!
Hittar vi de blåblodiga igen, så har jag redan lovat flera personer att ta rätt på dem!
Det enda besked jag fått är att ingen blodriska bär sig åt så!...;)