Eftersom svampsäsongen verkar gå mot sitt slut, så tycker jag det vore roligt att få ta del av alla era upplevelser i skog och mark. Förutom svampen, vad har ni mött i skogarna? Har någon rent av varit med om något spännande, gått vilse eller mött ett skogsrå... Själv har jag blivit attackerad av en galen spelande tjädertupp (tack och lov till häst, vilket är ett utmärkt fortskaffningsmedel när det gäller svamprecognosering). Tjädern jagade upp oss på ett stenigt kalhygge och tvingade oss till en halvtimmes omväg hem. Hästen var skräckslagen och själv måste jag medge att en “fånig” fågel kan vara nog så obehaglig. Närkontakt med vår vilda natur är inte alltid lika romantisk som i naturfilmerna….
Hmmm… En bajsande älg har jag stått och stirrat på, eller suttit och stirrat på, för jag hade tagit paus och satt på en sten och fikade. Det blev väl lite lugnt i skogen, så han kom fram, men historien förtäljer inte om han sket av rädsla när han så mig, men han stod som paralyserad och.. ja, bajsade.
En gång per säsong brukar jag gå vilse och så även i år.
Skogen jag skulle till är väldigt kuperad med mest granskog.Tyckte att jag kände den väl så jag drog mig mera till höger innan jag klättrade uppåt och väl däruppe kom jag ihåg GPS:en. Nåja inga problem trodde jag och knallade vidare men helt plötsligt kände jag inte igen mig, jag kom i sänkor med kärr som jag aldrig tidigare sett. Det blev ett irrande hit och dit och till slut ringde jag hem men telefonen bröt efter ett par ord. Försökte flera gånger med samma resultat och till slut gick budskapet hem, jag var vilse och de skulle komma och signalera så jag skulle få en ledtråd.Under tiden hade jag kommit ner till en sjö ( som inte heller skulle ligga där ).
Hur som helst så kom jag i rätt riktning till slut och kom trött till bilen och vad gjorde jag då. Jo, satt in svampkorgen i den och gav mig åstad igen för jag bara måste kolla ett ställe.Hur knäpp kan man bli, men slutet gott allting gott !
Det finns många efter snart 35 år i skogen. Det senaste var förra hösten när jag gick i det närmaste framstupa bland buskar ivrigt letande efter trattkantareller. Helt plötsligt efter att rätat på ryggen stirrar jag rätt på 2 stora ögon. Det var en fjolårsälgkalv som inte hade någon som helst självbevarelsedrift. Jag var tvungen att sparka den på det ena frambenet innan den långsamt lommade iväg. Om sign. hanzzon läser detta kan jag tala om att detta hände i samma skog som jag hittade blomkålssvampen den 30/11.
Grattis till blomkålsvampen!
Då växer de fortfarande, för jag har hittat de som varit totalt sladdriga efter frosten.
Apropå älgar så har jag oxå kul älgminnen.
Senast var det en älgko som förrirrat sig in i en kohage och löpte längs stänslet en bra bit innan hon hittade en öppning och klev upp på vägen. Lustigt nog precis invid en skylt med vägvisande pil och texten “Myrö Kött & Vilt” - och däråt löpte älgen!
Förra året mötte jag en ko med kalv som stod och glodde på det sätt Bo Reyer beskriver - totalt utan att visa någon rädsla för mig!
Jag respekterade dock djuren och tog en liten omväg förbi när jag tröttnat på att stå och stirra tillbaka på dem.
Tycker nog man ska visa lite ödmjukhet inför älgen som ju med rätta regerar i skogen!
Detta fjolårets älgmöte var alldeles nära bostadsområdet Brickebacken strax sydost om Örebro stad!
Trots denna tätortsnärhet verkar älgarna och jag få ha ett bra trattkantarellställe ifred. Det finns väl gott om dem i den skogen…
För två år sedan när jag åkte ut ensam i skogen för att plocka trattkantareller. Gick där och hade det mysigt (nån svamp här och där) när det plötsligt hordes ett skott (jakttider) och därefter ett hjärtskärande grisskri. Antingen skrämdes djuret upp eller skadesköts så jag la benen på ryggen för att springa tillbaka till bilen. Har nog aldrig sprungit så fort i stora gummistövlar förr. Naturligtvis såg jag de största och finaste trattkantarellerna då men vågade inte stanna för att plocka. Med bultande hjärta lyckades jag nå bilen och efter några misslyckade försök även öppna bildörren. Väl inne i bilen började jag svettas och jag kan tala om att ångest luktar (pyton). Började styra kosan hemåt men kunde inte motstå frestelsen att kolla ett ställe till så jag kom trots allt hem med en korgfylla trattkantareller. Så Lena M, det är inte bara du som är knäpp och det känns ju skönt att vi är flera.
Mina skogsminnen skulle kunna fylla en hel bok! därför tar jag ett till idag. Detta hände på den gamla goda tiden(hösten 1994). Efter att gått vilse tog jag ett jätteskutt över vad jag trodde var vanlig grönmossa, men ack vad jag bedrog mig. Det visade sig ganska snart vara ett bottenlöst kärr. Konstigt nog greps jag aldrig av panik. Fick ganska snart syn på en halvmurken grankvist vilken jag bröt isär och formade till ett nät vilket gjorde det möjligt att förhindra att jag drogs ner i detta helveteshål. Mobilen låg i ryggsäcken och jag vågade inte släppa taget om granpinnarna för att kalla på hjälp.Efter 3 timmars kamp lyckades jag få loss ena foten och efter ytterligare en timme den andra. Stövlarna blev kvar. Det var inte speciellt skönt att leta sig ut från skogen i strumplästen.
Inte bottenlösa men denna höst har det hänt att jag sjunkit djupt djupt ner i vattensjuk mark. Stövlarna har jag dessbättre kvar. Den bästa födelsedagspresent jag fick av min man i år. Nästa års present blir att han åker med mig på steg 1 kursen i svampkunskap. Den tidigare bästa presenten jag fått av honom var när han för 15 år sedan gicknybörjar kurs i bridge
Tack för tipset! Tyvärr ville inte hästen vara i närheten… Historien slutar med att tjädern avlivas efter att ha attackerat fler än mig. Jag har en annan historia, tyvärr(tur?) inte självupplevd, men jag tar mig friheten att återge den här:
Efter att en vildsvinsflock rymt ur sitt hägn, har hela byn gått samman och givit sig ut på sök i skogarna. Min bekant har med sig sin hund (ej jakt) och går med näsan i mossan och letar efter spår. Hon blir så småningom själv i sitt område, en bra bit in i skogen, då hunden stelnar till och reser ragg. I tron att de funnit ett av svinen ser hon upp och - står öga mot öga med en björnhona med unge! Gissa om hon snabbt fångar upp hunden.. Instinktivt (djurvan) backar hon hukande undan, utan att se björnen i ögonen, (för att inte verka hotfull), och lyckas skapa ett rejält avstånd till nalle. Promenaden hem sker i ett något högre tempo, och svinjägarna fick fortsätta leta själva!
Här kommer fler skogsminnen. Jag är uppväxt i Rosshyttan som ligger mellan Sala och Avesta. Dessa händelser utspelade sig vid samma kalhygge för drygt 20 år sedan. En dag fick jag syn på en man i 80-årsåldern som siktade mot mig med sitt gevär i tron att jag var ett rådjur iklädd en grön jacka av typ fjällräven. Efter ett par väldigt långa minuter sänkte han bössan. En annan gång på samma ställe upptäckte jag plötsligt 2 råbockar som rusade i riktning mot mig. Räddningen blev en tall som jag tvingades upp i.
På svamptur i skogen härom veckan råkade jag på en död dovhjortsbock med en magnifik krona. Han var svårt skadad baktill så att benpipor stack ut, men ingen annanstans såvitt jag kunde se, och han kunde inte ha legat så länge eftersom resten av kroppen var intakt, om än svartnad.
Varför lämnar man kvar ett så vackert djur när man har skjutit det? Eller var han kanske ett trafikoffer som hunnit långt in i skogen innan han dog av sina skador?
Troligen trafikskadad om bakdelen var så demolerad.
Inte skjuter man väl hjort med raketgevär?
Tragiskt och grymt kan det vara i naturen.
Minns från barndomen en räv som hängde död över ett taggtrådstängsel.
Det var många funderingar över hur den hamnat där och vad den dött av.
Förmodligen hade den torkat och på nåt vis mumifierats så att inte kråkor och andra hade nåt att hämta.
Ja, det är hemskt att tänka på alla djur som blir ex.vis påkörda eller skadeskjutna och försvinner till skogs. Vilket lidande.
I morse var en gäng kråkor på och hackade på en annan och jag sprang ut så den stackarn kunde flyga iväg.
Kanske inte så klokt, naturen har ju sitt sätt att sköta urgallringen, men vad gör man när man inte ens kan slå ihjäl en mygg eller fluga ?
Detdär har jag oxå upplevt!
Jag kände vägen fram till två stora flyttblock som var tydliga landmärken. Hade gott om tid och ville utforska trakten bortom dessa. Gick (som jag upplevde det) rakt fram i ett par tre kilometer….och till min förvåning är jag tillbaka vid dessa block igen!
Inte en svamp heller!
Någon månad senare gör jag om samma promenad, hittar nya vägar, gårdar och intressanta miljöer och bra med både kantareller och trayttkantareller!
Vet precis var jag befinner mig hela tiden och har inte en tanke på att gå vilse…
En legend säger att den siste karolinare som talade med Karl XII i livet spökar i den skogen.
Var det månne denne som spelade mig ett spratt första turen?
När jag inte plockar svamp smyger jag runt tjärnar och efter bäckar för att fiska öring och harr. Just vid denna tjärn brukar jag “hämta matfisk” Där finns också massor med abborre och när jag fått såna som skadats för mycket att kasta tillbaka brukar jag sätta upp dem i träden för att fåglar och djur ska komma åt dem och för att inte min hund ska äta dem. Tydligen hade jag åtlat för björn som en kväll kom dit samtidigt med mig och skulle hämta mina fiskar. Vi blev nog lika förvånade båda två och for snabbt åt var sitt håll. Lite darrig blev jag nog.
Ja jag tycker att det är tillräckligt spännande att se stora varma älgspillningar hela tiden under tiden jag plockar massor av trattkantareller. Jag är så glad att det är så trevligt här på svampguiden igen. Men björn och fisk i träden är nästan för trevligt.
Svara på inlägget ovan genom att fylla i formuläret nedan
OBS! Formuläret nedan är till för att svara på frågan i tråden ovan. Håll dig till ämnet och den ursprungliga frågan när du skriver ett svar. SKAPA ETT NYTT INLÄGG om du istället vill ställa en ny fråga eller starta diskussion i ett annat ämne. Olämpliga inlägg som inte följer forumreglerna kan komma att raderas.
Ladda hem Svampguiden till din telefon!
