Jag har inte sett Bonniers nya svampbok, men utifrån vad jag har läst om den, tror jag att den är ganska bra.
Om du ska ha en svampbok som täcker allt du kan hitta, måste den innehålla ca 3000 arter, och det finns det ingen som gör. Och om det hade funnits, hade den inte varit lämpad att ta med ut i skogen…

Den första svampen du beskriver, är rabarbersvamp. Den är släkt med citrongul slemskivling och rosenslemskivling och har samma matvärde. De innehåller lite oxalsyra (samma som i rabarber) som ger något syrlig smak, och de bör ätas med måtta, men några vinröda bitar av rabarbersvamp kan vara kul i en svampblandning.

http://svampguiden.com/art/visa/Chroogomphus_rutilus

Svamp nummer två låter som violspindling, eftersom du skriver att den luktade gott.
Den har en lukt som liknar cederträ (som blyetspennor).

http://swefungi.se/PAGES_AC/Cortinarius_violaceus.html

Ett tips till Theresa som ville ha en svampbok med fler arter i:

Nu finns Bo Nyléns “Svampar i Norden och Europa” på rea. Hos Akademibokhandeln kostar den 199:- (bara 149:- för den som har MedMera-kort).
Det gör boken mycket prisvärd, trots att författaren envisas med att hitta på egna svenska namn på svamparna… Med sina drygt 1400 avbildade arter, kommer det med en hel del som inte finns i andra svampböcker.

Nybörjare bland matsvampsplockare bör inte använda boken som en vägledning till vad man kan äta eller inte, för den tar inte upp tänkbara förväxlingsarter till dem som sägs vara ätliga.
Däremot har boken ett stort värde som ett komplement i bokhyllan, genom att den visar många arter. Om inte annat, så kan den bidra till ett hum om hur mycket det finns att förväxla…

Hej, Irene
Tack för tipset. Jag köpte boken och har en fundering:
Varje år hittar jag fina gula fingersvampar. Jag skulle gärna prova. I boken finns det två stjärnor. Jag är medveten om förväxlingssvamparna. Men ändå har jag någonstans i minnet att man inte bör plocka de. Du vet säkert mera?:)
hälsar
Theresa

Du har säkert läst här om gul fingersvamp:
http://svampguiden.com/art/visa/ramaria_flava_s._lat.

Om man översätter Ramaria flava s. lat. till svenska, betyder det gul fingersvamp i vid bemärkelse. Med det menas att det finns en hel grupp snarlika arter, och dessutom att den art som vanligtvis plockas och äts här i Sverige inte är den “äkta” Ramaria flava. Förväxlingsrisken gäller alltså inte bara lömsk fingersvamp, utan även andra arter som är ännu mer lika den “äkta” gula fingersvampen och som växer i liknande miljö som den.
Det finns många som har blivit ordentligt magsjuka av att äta gul fingersvamp, och det är fortfarande osäkert om det beror på att vissa är mer känsliga för den, om svampen har varit för gammal, eller om de har ätit någon helt annan art.

Mitt råd om man ändå vill testa gul fingersvamp, är att provsmaka den rå först, och låta bli den om den är besk, och i vilket fall som helst bara äta lite av den tillagade svampen.

Personligen tycker jag inte att den är värd besväret - det finns så många andra goda och bra matsvampar…

Håller med Irene.
Det är inte värt besväret, finns ju så mycket annat gott!
Fingersvampen är ju så vacker där den står också.

Har en gång hittat ett stort rejält ex. av gul fingersvamp.
Det var inte helt färskt, lite bleknat och aningen besk smak som rå.
Däremot ingen dålig smak efter tillagning och ingen antydan till illamående efteråt.
Den fungerade bra i en blandning med kanareller och blek taggsvamp som jag fann under samma promnad.
Då jag betecknar denna art som mycket sällsynt i mina svamptrakter har jag inte haft så stor erfarenhet av den. Men finns det förväxlingsrisker med giftiga arter så kanske man i framtiden bör vara försiktigare. I minnet har jag nåt råd att undvika beska fingersvampar med mörknande “fingertoppar”.
Annars trodde jag de var läckra matsvampar faktiskt!