Intressant, lite svårt språk bara.
Tack

Det är det som är så bra med de vetenskapliga namnen på svamparna, de är gångbara i alla länder.

Som sagt, svårt att förstå texten men vackra bilder är det.

Tack för tipset Fina bilder

Toppen Irene, å de bästa är tycker jag att den följer Ryvarden så man vet vilka tickor som e vilka

Det är inte bara för att stöka till det som svampnamn ändrar med tiden. Det är faktiskt ett led i en stabiliseringsprocess, då forskiningen går framåt och man “kommer närmare sanningen”.

Namn kan ändra av två principiellt olika skäl: av nomenklatoriska och taxonomiska skäl. Ett exempel på ändring av första slaget är strävtickan, som förr kallades Antrodiella hoehnelii. Vid typstudier visade det sig att den först beskrevs under namnet serpula. Så då måste man enligt “svampnamnslagen” (ICBN) byta namn till det äldsta. Och därför blev det Antrodiella serpula.

Ett färskt exempel på ändringar av den andra typen är luddfingersvamp, som kallades Clavaria purpurea. Genstudier visade nyss att den inte är det minsta släkt med andra fingersvampar, utan mera med t.ex. vaxnavling (Rickinella fibula) och eldtickor (faktiskt!). Då det inte fanns något gammalt släktnamn att ta till måste man skapa ett helt nytt: Alloclavaria.

Det är inte så länge sedan alla tickor räknades till familjen Polyporaceae. Moderna studier har visat att de i själva verket hör till många olika grenar i släktträdet. På ordningsnivå är det i dag åtminstone de här grenarna för våra nordiska tickor:

- Polyporales (t.ex Polyporus)
- Russulales (Heterobasidion)
- Gloeophyllales (Gloeophyllum)
- Thelephorales (Boletopsis)
- Cantharellales (Sistotrema)
- Trechisporales (Trechispora)
- Hymenochaetales (Phellinus)
- Tremellales (Protomerulius)

+ de ordningar och arter som jag inte nu på rak arm kommer ihåg.

Namnsättningen på svampar är ett område som intresserar mig, så jag blev tvungen att göra lite efterforskningar om strävtickan.

Det verkar onekligen vara den arten som Karsten beskrev under namnet Bjerkandera serpula, och det verkar också ha blivit publicerat på ett godkänt sätt, så svampnamnskommittén kan knappast motsätta sig en namnändring, i varje fall inte av några formella skäl.
Det betyder förstås inte att sista ordet är sagt, och det kommer säkert att dröja länge än innan namnet Antrodiella serpula har slagit igenom.

En sak som stör mig är att det dröjde ända till 2006 att komma underfund om att det var den arten som gömde sig i Karstens herbarium. Om den inte har artbestämts förrän nu, beror det på att det inte har kunnat göras utan hjälp av DNA-teknik?

Idag ter det sig märkligt att arten ursprungligen placerades i släktet Bjerkandera, men om man känner till att det namnet introducerades av Karsten själv, och blev hans “eget” ticksläkte, är det inte så konstigt. Han försökte kombinera in ganska många av andras arter där också.

Tickor brukar ha en mycket mångsidig namnhistoria, strävtickan tycks ha förts till hela 9 oilka släkten genom tidernas gång (och klibbtickan 16). Det är ju inte så mycket yttre kännetecken att ta fasta på i en ticka, särskilt de resupinata. Antrodiella är också ett svårt släkte med många nästående arter som bara obetydligt skiljer sig åt, fastän många kan åtminstone ungefärligt skiljas åt på ekologin. En del karaktärer är också variabla, t.ex närvaron av gloeocystider varierar i många arter. Ibland finns de, ibland inte.

Fastän det har skrivits en hel del om det här släktet och beskrivits nya arter, så verkar ingen ha kritiskt reviderat det och studerat typmaterial mer systematiskt förrän nu. Och dessutom kan jag tänka mig att det inte är så alldeles lätt att veta vilka alla typer man ska söka efter. Vid namngivning ska alla namn som effektivt publicerats efter nyår 1753 tas i beaktande, så
det blir en hel del gammal svårtolkad litteratur och namn att hålla reda på.

Den artikeln där serpula kombinerats in i Antrodiella (Miettinen m. fl. 2006, Mycotaxon 96) ser ut att basera sig på enbart klassisk morfologi, ingen dna-undersökning har gjorts den här gången.

Det är också flera andra arter som byter namn av liknande orsaker i samma artikel:
- glastickan byter namn från semisupina till pallescens, då semisupina ser ut att vara en amerikansk art som inte finns i Europa
- A. genistae byter namn till A. leucoxantha (med amerikansk typ), då det namnet publicerades ett halvår tidigare 1925.

Det är naturligtvis beklagligt att det tar så länge innan namnskicket stabiliserar sig. Antalet tjänster för taxonomiska myklologer verkar snarare vara på nedgång än uppgång så det kommer knappast att gå fortare i framtiden heller, trots dna-analyser.

Som glad amtör är det inte alltid så lätt att veta vem man ska tro på, då inte proffsen heller alltid är överens.

Intressant om glastickan också - pallescens är ett gammalt namn på arten som ansetts som en synonym, men illegitimt, och därför har förkastats. Det är bra att namnet inte anses förbrukat i alla fall.

Håller med om att bristen på taxonomer är beklaglig. Vad man börjar se nu, är listor med arter som har beteckningen sp, ett löpnummer, och som enda identifikation ett datablad med DNA-strängar. Hur man som amatör ska kunna hänga med på alla nyupptäckta arter då, begriper jag inte. Den kanske inte är meningen heller…

Men en bildbank med alla urskilda arter skulle vara till stor hjälp. Det förstod t.o.m. de gamla mykologerna (Fries, Lange m.fl), som anställde folk för att teckna och måla ikoner som hjälp för att kunna identifiera arterna som de hade beskrivit.

Det är inte Fries gamla namn som har tagits upp igen, det nya pallescens kommer från Pilát. Men man måste vara ordentligt slängd i mykologiska för att hänga med i svängarna här - jag tror jag låter bli att försöka.

Det är ju rena vansinnet det nya sättet att bara sekvensera och kalla svampen för Fungus sp. A67899. Försök få en skog skyddad för att den är enda stället i unversum där det finns en namnlös svamp som har GTATGTTTA i ena ändan av ITS! Det kommer inte att lyckas.

Jag tror vi kommer få att se en återgång till det gamla då namn börjar ges igen. De nya metoderna kommer nog ha en plats i det jobbet men ensamma räcker de inte till.

Sekvenseringarna hittills har visat att det finns en stor mångfald som vi vet så gott som inget om. Av de 1, 5 miljoner svamparter det förväntas att ska finnas på jorden är det fortfarande 1, 4 miljoner som återstår att beskrivas och namnges.

Det var Polyporus pallescens Karst. ex Romell jag syftade på. Illegitimt - kan det ha varit för att namnet Polyporus pallescens Fries redan fanns, och avsåg någon annan art?
Men det gör detsamma. Det är i alla fall bra om enkla namn kan återanvändas, trots att det finns regler om att de ska anses förbrukade om det kan uppstå missförstånd om vilken art de avser.

När det gäller DNA-analyser och eftersläpningen av det taxonomiska arbetet, har jag i alla fall sett ett exempel på försök att namnsätta en ny art.
Vid en undersökning i USA, där man försökte få ordning på Pleurotus ostreatus vs P. pulmonarius, visade DNA-analyserna att alla fynd av ostronmusslingar på asp skilde sig från de andra, och de döptes till Pleurotus populinus (förstås). Men då tog man inte hänsyn till att det redan fanns flera arter som beskrivits tidigare, exempelvis Pleurotus salignus.

Jovisst, det har börjat dyka upp artiklar där taxonomiska konsekvenser dras baserat på DNA-analyser. Oftast anges också andra orsaker, men åtmistone ett exempel har jag stött på där ett taxon baseras (nästan) enbart på DNA: Microbotryomycetidae - ett gäng sotsvampar, som växer på ståndarknappar hos blommor.

Nästa nummer av Mycologia kommer att vara mycket intressant. Det är ägnat helt åt svamparnas släktskapsförhållanden. De har undersökts med DNA i ett stort forskningsprogram, som nu har nått slutet.