Det är det säkert.

Är det någon som ätit denna svamp nån gång?

Ja, jag har testat smörstekta och lätt saltade hattar av grankotteskivling på smörgås. Ingen smaksensation, men helt OK att äta för skojs skull om man hittar tillräckligt många.

Jag har också ätit den några gånger. Bodde i Östersund tidigare, och där fanns det mycket gott om grankotteskivling längs promenadvägarna och hyggena på vårarna. Det var aldrig problem med att hitta många, men det tog lång tid att rensa. Stekt är den tveksam, men stuvad ganska OK. Hattarna blir beska på äldre exemplar, därför ska man helst inrikta sig på de allra minsta. Fötterna kastar man.

För att få bort lite av beskan kan man lägga ner de råa hattarna i lite mjölk och låta det stå någon timme. De blir bättre då.

Jag har faktiskt sett grankotteskivlingen få tre stjärnor i någon svampbok. Jag minns nu inte vilken, men gissar på något tidigt av Bengt Cortin.

Den trestjärniga är väl tallkotteskivlingen? Grankotteskivling har nog vanligen ansetts oätlig.

Det var något nytt för mig att grankotteskivlingen ansetts oätlig - just den av arterna som fått epitetet esculentus??

Jag har gått igenom alla mina svampböcker, och ingen som nämner båda arterna gör någon skillnad på dem när det gäller ätlighet eller smak.

I Ingelströms svampbok från 1942, nämns en liten läcker art som växer på tallkottar och kallas vårnagelskivling, Collybia tenacella (d.v.s. den som idag heter bitter kotteskivling..).

Är det så viktigt vilken som har flest stjärnor. Det gäller väl vem som är sötast.

Tallkotteskivlingen

Nej, jag har nog fel i så fall, jag trodde grankotteskivling var den art som heter Collybia conigena hos Ingelström. Men både Cortin och Ingelström anger (väl?) att den trestjärninga växer på tallkottar.

Jag får nog erkänna att jag inte själv har ätit någon av arterna.

Jättefin bild!

Trodde de växte på murkna kottar under jord!

Så mycket vet man!

Har aldrig sett nåt liknande!

Kul att se!

Hittar man den så är det väl i alla fall ofarligt att smaka?