Inga stora mängder, men allting är ju relativt.
Den hör till de svampar som trogetr visar sig år efter år på samma ställen och det blir ett flertal goda anrättningar av den.
Mellan 3 - 10 gånger per år har den väl hamnat i min mat sen jag lärde mig den.
Förra året var inget rekordår för just den trots fina förutsättningar, men gissar att jag åt mandelriska 5 gånger typ.
Har inte testat att spara den längre.
Är det frys som gäller eller hur gör man med den i så fall.
Torkad gissar jag att det bara blir nåt illaluktande gegg? Nån som provat?
Å jag hittade ett ställe med mandelriskor 2005 där jag plockade 17 st alldeles intill varandra, och det fanns flera som hade blivit för gamla åxå. Återvände dit 2006-mycket förvantansfull. Vad ser jag-ett kalhygge!Snacka om besvikelse!Min älsklingssvamp som jag annars har hittat högst 5 på samma ställe.
Åh, jag gråter med dig Gunilla det där är en svampplockares mardröm.Har hänt mig åxå. Just nu brummar en stort skogsmonster i “min” skog som är 300m från trappan, där har jag hittat det mesta jag lärt mig i vinter. Sedan har jag lärt mig massor som ni andra skickat in bilder på.
Tack till er alla.
Gunilla, jag lider också med dig och mandelriskans skog. Det är inte vilken skitskog som helst som den växer i. Ofta finns den på rika marker där man kan hitta många andra ovanliga arter också.
Varje vår när skogsbilvägarna har blivit farbara igen efter tjällossningen, upptäcker man nya hyggen, och av någon anledning är det alltid de bästa svampmarkerna som försvinner först.
Tråkigt med dessa kalhyggen.
Dock har jag aldrig hittat mandelriska i den typen av skog utan endast i betesmark eller på gångstigar ganska nära villabebyggelse så där tror jag inte skogsmaskiner är aktuella.
Visst är det trevligare att en ko trampar i ens tilltänkta mat än att den körs över med bandvagnar!
Plockar mest blodriska. Mandelriskan är fantastisk, men har hittills bara lyckats hitta enstaka exemplar.
När det gäller “finska riskor” har jag bara testat skägg- och skogsriska. Tyckte skogsriskan var åkej, men skäggriskan har nå´n retsinaliknande smak som jag inte har bestämt mig för om jag gillar eller ej.
Men varför är det bara inläggning, insaltning och risksallad som tycks vara det enda som gäller för finska riskor?
Tror aldrig jag har sett något annat förslag på vare sig tillagning eller konservering.
Är det aldrig någon som t.ex. smörsteker skogsriska? (Efter avkokning naturligtvis.)
Och omvänt: Är det ingen som har gjort bytt ut riskorna i risksalladen mot exempelvis kantarell eller fårticka?
Plockar bara blodriska och mandelriska. Det som blir kvar av blodriskan när jag fyllt på mitt förråd av svampmjöl ger jag till vänner som gillar blodriska. Själv tycker jag smaken är alltför stark och mäktig. Mandelriskan avnjuter jag gräddstuvad. Övriga riskor är oprövade - tycker det är för mycket krångel med avkokning och saltning etc när det finns så mycket annat gott i skogen. Detta med risk (sic!) att missa en smaksensation…
Svara på inlägget ovan genom att fylla i formuläret nedan
OBS! Formuläret nedan är till för att svara på frågan i tråden ovan. Håll dig till ämnet och den ursprungliga frågan när du skriver ett svar. SKAPA ETT NYTT INLÄGG om du istället vill ställa en ny fråga eller starta diskussion i ett annat ämne. Olämpliga inlägg som inte följer forumreglerna kan komma att raderas.
Ladda hem Svampguiden till din telefon!
