Ingen * tyx bekymra sig över detta ditt bekymmer, så en äkta amatör (s.s.), får väl ta hand om det.

I min relativa ungdom, för c. 60 år sen, gällde i allmänhet Bengt Cortins idéer, och då ansågs gifthättingen ätlig och ganska god, dock under annat svenskt namn.  Såvitt jag vet dog ingen av den, kanske för att den sällan förekommer i därtill tillräckliga mängder!

Egentligen är det bara en matsvamp som du behöver lära dig skilja från gifthättingen (eller snarare tvärtom).

Den ätliga och mycket goda art som kan förväxlas med gifthättingen, kallades förr “föränderlig tofsskivling”.  Ingelström utgöt sig lyriskt över dess “vackra latinska” namn (Pholiota mutabilis), lika vackert som svampen är god!  Fortfarande är vi många som anser den vara en toppsvamp eller t.o.m. den allra bästa som finns, trots att den nu heter Kuehneromyces mutabilis.
Förutom vad du kan läsa dig till i de bästa svampböckerna, så måste du lära dig skillnaden i doft/lukt.  Den föränderliga har en mycket särpräglad doft, som du om du en gång lärt dig den, aldrig tar fel på.  Dessutom häckar den på lövstubbar; björk i första hand, men dessutom, tyvärr inte alltför sällan, också på gran. 
Prova hattarna av “stubbskivlingen”, valfritt tillagade, och du är frälst!

Döda och döende granrötter är typsubstratet för gifthättingen, som (enligt uppgift—jag har aldrig sett det) sällsynt kan förekomma också på lövstubbar o.d..  Lär dig dessa arter, helst med hjälp av nån gammal och erfaren svampplockare!  Det är dom som kan det.

(På döda el. döende granstubbar och rötter hittar du, främst så här års, också den goda “rökslingen”, som dock INTE ska behöva förväxlas med gifthätting eller föränderlig stubbskivling. 
Och den kan du väl nu!)