De ensamma barnen.
Det sitter ensamma barn på en kall och hård klippa, vilsna och frusna i ett främmande land med en kall vind stormande genom deras hjärtan. Systrar och bröder så långt från sitt skövlade land, så långt borta från sitt älskade hem. Bröder och systrar så nära till ett nytt ombonat kärleksfullt hem men här drar ogästvänliga, isande kalla vindar runt knuten. Vita, stela, frustande främlingar som pustar ut oförståendets stelfrusna beslut ur sina istapps fyllda käftar, långt borta från verklighetens och omtankens vardag.
Barnen håller varandras darrande händer, hans tröstande hand i hennes lilla tunna, längtande, vaggande, längtande och tröstande varann, drömmande om fred, mat, föräldrar, utbildning, lugn och ro. Långt bort från krig och svält, långt bort från soldaters hårda stamp i virvlande damm, långt bort från diktatur, tortyr och fängelsemur. De drömmer sig bort från syner av stympade och mördade föräldrar, från syner av lemlästade bröder och systrar. Barnen drömmer sig bort, långt bort, ändock genomljuder natten av spröda stämmors genomträngande mardrömsvrål. Ändock fylls nattens mörker av svettiga förtvivlade barnakroppar, stela förtvinade som i kramp, villt stirrande ögon återspeglade den djupaste ångest. Magra och bedjande sträcker de sina sargade själar mot oss. Vrålande ur söndergråtna strupar vädjar de om hjälp, försoning och trygghet .
I sina hjärtan döljer de sin längtan hem, där i djupets dunkla vrår minns de sina fäders djupa stämmor nynnande dem till sömn. Minns hans spännande berättelser från förr, minns sina mödrars trygga famnar, minns det trygga vyssjandet in i drömarenas förlovade land.
Nu är drömmarnas vita, rena mjukt seglande molntussar på en klarblå himmel ersatta av stormslitna, söndertrasade mörka orosmoln på en blodröd skymningshimmel. Omslingrade som förtappade själar, svettiga, blodiga, ångestfyllda med fasan lysande ur sina stora oförstående ögon och med tystnadens obarmhärtiga grepp om sina tunna strupar störtar de från kalla ogästvänliga svarta klippor i ett främmande land. Fortare, djupare allt längre bort virvlar de oskyldiga barnen medan de höga herrarna sitter med sina stinna bukar och feta löner och fattar beslut som du och jag och barnen aldrig kan förstå. Så känslokalla, så obarmhärtiga, så vansinniga att vi alla vill slita vårt hår och gråtande bespotta dessa falskt smilande lakejer. Vems ärenden går de dessa paragrafryttare, vems verklighet representerar de, din och min? Eller är det bara i de höga herrarnas boningar som verkligheten ser ut som himmelriket? Medan sanningen är den att i de oskyldiga flyktingbarnens ögon är verkligheten som blinda, döva fuxar som rusar mot gehennas förtärande lågor, alla utan hopp om räddning och försoning? Hur skall vi förstå, brödernas och systrarnas förtvivlade blickar där de gömmer sig för maktens ställföreträdare, hur skall du och jag förstå deras rödgråtna ögon och snörvlande strupar när vi alla gömmer oss bakom fjärrkontrollens trygga zappanden?
Janne ”JAS” Svenson
Jag förstår om ingen vill säga nåt om detta för det hör ju inte hit igentligen men jag kunde inte låta bli efter att ha läst ett mycket otrevligt hotbrev som sänts annonymt, så klart, till min sambos arbetsplats, hon jobbar med barn som väntar på uppehållstillstånd. Förlåt mig jag skall inte göra sådanahär inlägg här igen.
Jag skulle precis stänga ner datorn när jag såg att det var svar på den här tråden och kollade det.
Jag hade tänkt tidigare att svara något men det var svårt att formulera något “bra”.
Ditt inlägg är mycket “starkt” med mycket känslor och funderingar.
Jag förstår nu lite mer vad det betyder. Vad upprinnelsen är.
Det har varit väldigt mycket fokusering i media den senaste tiden om just s.k. “ensamkommade flyktingbarn”.
Tyvärr, så kan den här uppmärksamheten också få negativa konsekvenser för dem som är mest utsatta.
Jag har själv varit socialarbetare och vet att man kan få uppleva mycket obehagliga situationer.
Det här var väl inget “bra” svar heller men jag ville bara svara något så att du vet att budskapet är uppfattat.
Jag sätter mitt hopp till att situationen lugnar ner sig nu och att det inte händer något mer.
Att det här var en engångsföretelse hur obehagligt det än var.
Jag hade en arbetskamrat som jag alltid sett som svensk (trots hennes mörka hår). En dag berättade hon för mig att hon var ett judiskt krigsbarn som hade smugglats ut från Nazityskland, medan hennes föräldrar skickats till koncentrationsläger. Hon hade kommit till en vanlig svensk familj som på inget vis var dålig, men det faktum att behöva lämna sina föräldrar och hamna i ett nytt land där man pratade ett främmande språk, hade satt djupa spår i henne. Hon sa att om hon hade fått välja, hade hon hellre gått under tillsammans med sin familj. Jag har grubblat mycket på hennes berättelse och kommit fram till att jag aldrig någonsin skulle skiljas från mitt barn, oavsett vad som än hände.
Av den anledningen betalar jag regelbundet in en gåva till SOS Barnbyar som är en välgörenhetsorganisation som bygger byar för föräldralösa barn, där varje barn tillhör en ”mamma” som har hand om ett antal barn (barnbyn fungerar ungefär som “orphan farm” i Damernas detektivbyrå). Barnen får växa upp i en bra miljö och får gå i skolan. Dessutom kan de träffa sina släktingar som ju finns på ett rimligt avstånd. Om alla i väst skulle skänka en slant till sådan välgörenhet, skulle föräldralösa barn kanske aldrig behöva skickas iväg till ett vilt främmande land och bli traumatiserade för livet som min arbetskamrat hade blivit.
Svara på inlägget ovan genom att fylla i formuläret nedan
OBS! Formuläret nedan är till för att svara på frågan i tråden ovan. Håll dig till ämnet och den ursprungliga frågan när du skriver ett svar. SKAPA ETT NYTT INLÄGG om du istället vill ställa en ny fråga eller starta diskussion i ett annat ämne. Olämpliga inlägg som inte följer forumreglerna kan komma att raderas.
Ladda hem Svampguiden till din telefon!
