Drypande våt granskog i sen september.

Tidig dunkel morgon, en sen uggla hörs hoa djupt inne i en grans mörka grenverk. Borta i vildmossen vadar försiktigt ett par älgar betande av de fortfarande gröna vattenklövern. Längre upp i den grova tallskogen smakar en råbock på några läckra Karl-Johansvampar.
Regnet har dragit bort under natten, de svarta tunga regnmolnen har ersatts av en azurblå hösthimmel. Dimman sveper förföriskt fram över markens tuvor och fantasieggande stubbar, den stiger som ett dansande väsen, upp mellan de våta mörka tunga granarna. Uppe i grantopparna där solens första strålar träffar träden, gnistrar det i miljoner vattendroppar som om Kung Bores alla kristallkronor hade tänds i de våta träden. Längre ned där det fortfarande råder dunkelt skymningsljus kan man ta på tystnaden, ett svagt droppande från träden är det enda som går att förnimma. Ingen drillande fågelsång hörs så här års. Droppandets svaga stämma överröstas av prasslet från en ivrigt hamstrande skogsmus. Eller var det ett väsen? Smattret och snattret från en uppskrämd tjäders hastiga uppbrott får hjärtat att stanna och sedan slå några extra hastiga slag. Bakom en väldigt och åldrig ”pattegran” borta på kullen smiter en listig Mickel omkring i dunklet och ned i sin lya. Eller var det skogsrået som skymtade förbi?
Det ljusnar allt mer, doften av tallarnas och granarnas kåda, myrsyra och multnade skog gör sig allt mer påmind, blandas med dov mossdoft som blir till en underbar mysk.
Uppe i en torraka trummar spillkråkan, den hackar och sliter i torrvirket så det yr runt hans röda hjässa, noga letar den efter de feta larverna, vill ha dem innan den bitande vinterkylan gör dem omöjliga att få tag på.
Den dystra, mörka och ödsligt stora granskogen, så som de stora poeterna från förr uppfattade den, den finns inte, inte för mig, för mig är skogens tassemark trygg och lugnande, full av liv och mystik, tissel, tassel bakom varje tuva och stubbe, se där! En ekorre frossande på frön ur en kotte, brunögd och pigg alltid på alerten, se nu kilar den upp för en tallstam, det fnasar och sprätter i den mjuka barken och så ut på en gren och vipps så är den borta. Ett knak, en gren som föll och genast ”kraxsväsen”, en nötskrika! Något är på gång, se upp, hör upp, alltid vaken och iakttagande, vättarnas väktare.
Överallt den allestädes närvarande småsissande kungsfågeln med små rödgulsvarta fesar på sina hjässor. En bit upp hörs knäppandet och skalandet
från korsnäbbar som snart skall häcka i den kalla vintern, däruppe i de morgonvåta grantopparna letar de fram läckra frön ur grankottarna.
Solen har stigit högt på himlen, nu silar ljuset ned till marken, ett trolskt ljus som strålar ned genom de dunkla dimmorna, ned till blåbärsris, lummer och björnmossa och mängder av stjärnor tänds i spindelvävens vintergator.
Granarna reser sig ståtliga med sina grenar som ser ut som stora gröna vingar med silverne beslag, hängande omslutande dess raka ståtliga kroppar, stolta som de hövdingar de är, lugnt och sansat invaderade de landet från norr, stadigt framåt, segervissa redan för tusentals år sedan.
De ser nästan alltid ut som en storfamilj på utflykt, några stora, omgivna av övriga familjemedlemmar i olika storlekar, allt från den susande ”gammelfar” till yviga tonåringar ned till de små näpna granfjantarna.
De största doftar av kåda, deras stammar är inte längre släta och chokladbruna, jo längre upp i topparna har de fortfarande kvar ungdomens lyster. Men här nere bland ris och vättar är de sargade av åren, skogens rådjur och hjortar fejar sina horn mot dess stammar så stora blödande sår uppstår och ur dessa tränger livssaften, den helande saven fram, denna harts som doftar så härligt och som har en så läkande och uppfriskande kraft.
Stammarna är skrovliga och fjälliga som benen på en åldrande drake, gråa eller grågröna färdas de genom landet dessa missförstådda hövdingar, dessa träd som ser ut som startklara rymdraketer färdiga att lämna oss för att möta stjärnorna.
Vinden ökar, solen sjunker, det är korta dagar i storgranskogen, jag lämnar skogen med dess smäktande sus som en mäktig kör i mitt hjärta.
Jag blickar tillbaka mot den ståtliga taggiga siluetten, som en bergskedja reser den sig ur mörkret. Se där ett stjärnfall, ja stjärnorna får väl komma till skogen nu när den är så fast rotad i vår jord. Från en jättegran hoar en tidig uggla och natten lägger sig över en glänta där älvorna börjar sin förföriska dans. Redan längtar jag tillbaka dit medan storstadens brus och neonskyltar försöker sudda ut minnet av de vackra älvorna vid storskogens rand.
   
     
Janne ”JAS” Svensson…©...97-03-10./.97-08-26./. 98-03-23./07-11-10