Detta är en rätt lång berättelse/saga som börjar rätt bisarrt men den ändrar snart karaktär så håll ut. (Det finns musik gjord till den åxå) Så gillar ni den så skall jag försöka få den förlagd på nätet denna gång.

En dröm blir verklighet.

1.

Miljoner rungande blixtar från en obefintlig himmel, ragnarröksskrin från en kommande tid, en trippelregnbåge över en obefintlig jord som rämnar i sina tänkta fästen inför mina exploderande ögonvitor, en hjärna smälter som grått föråldrat bly i de vita blixtarna från lasersolfångarnas parabolkupoler över ett framtida Saharas solstekta sanddynslabyrinter långt ute i någon vintergatas tomma och övergivna fästningar.
- Varför? Varför?
De klagande skriken ekade som falska tomma löften i mitt inre, jag öppnade sakta mina utbrända ögon och stirrade med förvrängd blick in i den isblåa himlakroppen som var mina ögons utbrända spegelbild. Skriken rev som krossat glas i mitt inre, förtvivlat stirrade jag mig omkring, men bara den stora svärtade tomheten av svart iskall tystnad omgav mig.
- Vem var det som skrek här ute där inga skrik kan höras? Här ute kan bara gudarna göra sig hörda. 
- Vems eller vilken gud var det som vrålande tillkännagav sin djupt rotade ångest på detta bedrövligt förnedrande vis.
Så i insiktens skälvande nanosekund drogs min strupe ihop, en snara hårt åtdragen runt min åldriga skrumpna hals får mig att förvånat inse att den som vrålande slingrade sig som en skadad mask i den kalla ensamheten var jag själv och klarhetens insiktsfulla sanning sköt mig med miljoner glödgade törnen.
———————————————————————————————————————————————————!
2.

Det är ”JAG” ! Jag är den vrålande guden. Det är jag som är den enda och sanna guden. Det är jag som är den ensamme GUDEN.!!
Gode gud snörvlar jag i förtvivlat när jag inser att jag är Gud och att jag är ensam i ett oändligt vakuum och vet inte vad jag skall göra, total ensamhet, bara jag, ingen och inget annat. Vad är det mina söndersprängda ögon ser, vad är det min sargade hjärna, mina vrål och tårar har åstadkommit? Jag har i min förtvivlade ensamhet drömt och gjort ”DET” jag alltid har lovat mig att inte göra, jag har trots mina heliga löften gjort ”DET” som inte fick göras.
”JAG” HAR SKAPAT”!!?
NEEEEEEJ! Det får inte vara sant, jag har tagit steget, jag har brutit heliga löften, nej, nej, nej och åter nej, nu finns det ingen återvändo nu när det har påbörjat.
En Gud måste alltid fullfölja det Guden har påbörjat, därför gav vi oss de heliga löftena att aldrig, aldrig påbörja en skapelse. Ändå gjorde vi det en efter en och nu är alla de andra gudarna utplånade, borta, tillsammans med sina skapelser.
Det är bara jag kvar,
Den allsmäktige. Den ende, Den siste Guden!

Vem är - - - - ”Jag” ?
3.

Känner jag mig själv så pass väl att jag kan ta på mig detta ansvar som det är att fortsätta skapelseprocessen. Har jag någonsin rannsakat mitt inre, har jag någonsin behövt karva i mitt undermedvetnas dunkla labyrinter. Nej och åter nej, aldrig har det behövts. Varför skulle jag ha gjort det, alla andra var ju borta sedan länge. Jag var ju ensam kvar här med tystnaden, tomheten och den otroligt oändliga intigheten. Jag har inte behövt ställas till svars för något på oräknelig ”tid”!, Fast tid existerar bara när något är skapat, då finns det en referensram och det har det bara funnits här i mycket korta ögonblick, just då när någon av oss gudar begick misstaget att ställa till med en skapelse. Det blev bara bedrövelse, ingen lyckades skapa något som blev värdigt och beständigt. Allt bara drog förbi som en liten rysning utefter min skorviga rygg de lämnade inte ens några ärr efter sig där jag stilla flöt fram i intet och iakttog dårskapen. Det var inget som berörde mig. Men de som hade skapat skapelserna berördes hårt, ty de blev tvungna att gå under tillsammans med sina skapelser. De fick vara upphöjda en kort stund till gudar över skapelsens krona, den skapelse som de själva skapat och som de skulle försvinna med som små vackra irrbloss ut i det kalla inget.
Vad hemskt, vilket otroligt misstag av mig att jag inte kunde låta bli. Ty ”JAG” visste ju hur det skulle bli jag visste att skapelse och undergång går hand i hand. Jag hade ju ryst och slutit mina allseende ögon inför det jag sett. Det här är inget roligt, det är slut på sötebrödsdagarna. Nu måste jag planlägga och gå systematiskt till väga. Det första jag måste göra är att åstadkomma ljus, för jag kan inte längre famla runt som en seende i oändligt och totalt mörker. Jag måste sätta igång, för ingen, inte ens en gud kan skjuta upp något till morgondagen, för en så länge existerar den inte. Så ett uppskjutande är lönlöst för tiden står still den går ännu inte och allt är just nu, bara, just nu. Här kommer min första uttalade mening, den som skall sätta igång den slutgiltiga skapelsen.
———————————————————————————————————————————————————?
4.

VARDE LJUS !!!!!!!!

”JAG” har lyckats!
Makalöst jag känner hur skaparglädjen kommer krypande.
S T O P P !
Vad gör jag?
Låter jag mig överrumplas av mig själv, jag låter väl inte guden i mig stråla i övermod? Jag måste tänka. Vad skall jag skapa? Jag kanske måste se och begrunda vad jag hittills har ställt till med. Ljuset måste ju komma från någon källa, det kan inte bara vara ljus helt plötsligt från igenting, vad har jag gjort, vad har hänt?
5.

Min gud?

Ja? Det är jag! Vad vill jag? Jag är helt överväldigad. Överallt i det mörker som var så totalt svävar nu lysande klot i ett ända stort virrvarr, det är ingen som helst ordning, jag blir bländad, bränd och förtvivlad vart jag än se.

6.

ORDNING!

Ryter jag alldeles desorienterad över att se hur kloten i ”Min” skapelse far runt och kolliderar med varandra och utlöser fruktansvärda neotronexplosioner överallt omkring mig.
Jag måste omedelbart sansa mig, för efter att ha rutit i förtvivlan så är det plötsligt ordning. Nu driver det materia i omloppsbanor runt de vitglödgade gammastrålande kloten och fritt stoft svävar i de svarta tomrummen.
Det är inte så enkelt att se konsekvenserna av mitt handlande, jag måste koncentrera mig på vad som komma skall.
Hur och vad skall jag skapa för att inte göra bort mig för all framtid, är det liv och i så fall vad för liv?——————————————————————————————————————————Jag har funderat, och mycket har hänt sedan jag röt ordning men den ordning som jag då beordrade har inte varit stabil utan mycket har hänt rent spontant. Jag har dålig kontroll, framför allt över de kemiska processerna som explosionerna och implosionerna åstadkommer. Jag som inte är van vid att hålla uppsikt över en enda liten atom har nu allt detta väldiga att hålla ordning på, jag lärde mig inget av de andra gudarnas skapelser utan jag bara betraktade, vad jag då ansåg var deras egna egoistiska dårskaps angelägenheter med ett föraktfullt smil i mitt hjärta.

7.

Nu får jag igen med råge. Nu skall jag försöka lära mig en hård läxa. Många spontana konstellationer har uppstått där de häftigt lysande, heta och energiomvandlande kloten svävar, de har bundit mindre varma och kalla följeslagare till sig. De roterar runt i något sånär stabila mönster, konstellationerna bildar i sin tur med liknande fenomen stora spiraler i all oändlighet i en evighet utan slut. Jag vet inte vad det är men det är bedårande, vackert och medryckande om än väldigt skrämmande? Är detta vad som skulle kunna kallas universum? Vad vet jag, en gud. Kanske jag skall inrikta mitt skapande på någon av dessa sammanhopningar? Skall jag börja med att sätta namn på dem alla så jag får lite ordning på allt detta fantastiska men hur skall jag klara detta ensam?
AH! En snilleblixt!
De skarp lysande skall kallas stjärnor, de kallare skall heta planeter, allt det mindre får bli asteroider, klippor, stenar, grus, sand, stoft och gaser och svarta hål.
Är det såhär att vara Gud? Vilken känsla!
Denna skapelse, dessa fenomen måste ha någon trofast övervakare i all oändlighet och det kan inte bli jag.