8.

AH! En Guds snilleblixt, STJÄRNSEGLARE!

– Ur mitt hjärta skall jag skapa godhet och godheten skall vara två, de skall vara ”stjärnseglare”, två bedårande vackra, varelser bestående och skapade av den finaste och värdefullaste materian i hela universum. På oändlighetens vingar skall de patrullera mitt universum till tidens ände. De skall vara mig lika men de skall inte kunna skapa. Det tillhör endast gudarna och nu är jag ensam så de tillfaller endast ”MIG”. Jag skall göra så att jag finns i allt, min puls skulle genomsyra alltet. Så skall det bli för all tid, min puls skall leda dessa två genom oändligheten, de skall få uppleva all genom mig och jag skall uppleva allt genom dem, de skall ändå vara fria att handla som det tillkommer dem.

9.

Skaparglädjen strömmar genom mig och ut i alltet. Framför mig svärmar universums konstellationer, en hänryckande upplevelse som i det närmaste gör mig handlingsförlamad. Jag kan bara tyst sväva med i den kosmiska dansen. Vill jag verkligen gripa in i detta så bedårande? Det är helt fantastiskt, vilka färger vilket ljusspel, jag är helt tagen av detta fantastiska skådespel .

”Jag” har skapat detta.
Men skall då bara jag och ”stjärnseglarna” få njuta av detta underbara som utspelar sig framför oss?
Plötsligt seglar en liten ansamling planeter med dess sol fram och uppfyller hela min varelse med sin existens.

10.

Här skall jag börja.
En ny uppenbarelse kommer krypande som en kittling utefter min skorviga rygg, något saknas i denna skönhet. Allt är tyst, inga ljud, det är tyst. Inte ens de uttalade Orden som satte igång det hela hördes av något. Det var bara i mitt inre jag kände Orden uttalas och ändå fick de sådana konsekvenser. Hur skulle det då vara om mina Ord verkligen hörs och något fick höra dem? Jag måste fortsätta att skapa. Jag sträcker fram min hand och hejdar en planet, denna skall jag forma med kärleksfull hand, ömt skall mitt hjärta vara, underbar skall min skapelse bli. Ett djupt andetag där universums alla beståndsdelar rinner i en evig kall ström in i mitt inre och väntar och vänder, varsamt utandas jag min ande över planeten.
Förundrat ser jag vad som händer när min andedräkt träffar den lilla ynkliga planeten som skall vara mitt laboratorium för alltid, här skall jag skapa ett bestående monument över det Gudomliga, ett monument över min ödmjukhet, här skall ett nytt liv spira i harmoni med universums lagar, mina lagar, inget annat skall råda här. Min andedräkt omsluter den lilla planeten och dess hetta avtar och ett fantastiskt skådespel tar sin början, ett skådespel som fascinerar och hänrycker mig,
Det är inte mycket som jag behöver göra på oändliga tidrymder. En liten rättelse där en liten fingervisning här och allt fortgår helt enligt mina förväntningar, en enorm soppa som kokar och bubblar. Ett obegripligt inferno där oordning sakta men säkert övergår till ordning och ur detta skall nya liv spira. Den enda levande planeten i universum börjar ta form, den blå planeten kommer till, och mitt inre utvecklas en större plan.

11.

Här skall varelser av alla de slag få se Guds ljus, här skall den kosmiska vibration
äntligen förnimmas av varelser som skall vara min avbild.
Vilken fantastisk ”Gud” jag är. Är detta en styggelse, en hädelse av mig själv att känna, vilken underbar skapelse detta kommer att bli, allt i harmoni med mig och mina önskningar. Men hur skall jag kunna stå ut i dessa långsamma tider av skapelseprocess? För nu har tiden gjort sitt inträde i universum. Jag har skapat dag och natt och allt rör sig i ett bestämt mönster, från och med nu är jag tvungen att leva med tidens gång.
Medan jag väntar och iakttar, blåser jag livets ande i mina ”stjärnseglare” och omedvetna av varandra sänder jag iväg dem åt var sitt håll genom det oändliga som de skall patrullera tills det ofrånkomliga slutet är här. Kommer de att hedra mitt minne? Vilken vedervärdig styggelse, att tänka på slutet nu när allt är i sin lindas skälvande skrud, att tänka att allt detta som jag skapar med sådan omtanke och kärlek skall ha ett slut. Men om inte slutet finns där långt i fjärran hur skall då en ”Gud” som jag kunna stå ut? Jag är en ”Gud” som är van att leva utan tid, jag kan varken köpa eller stjäla mig någon tid, jag är bara ett väsen som bara är nu och inte, varken varit eller kommer att vara, inget då, eller sedan, bara nu. Tanken på slutet får mig att skynda på. Jag är en sjuk ”Gud” precis som alla de andra gudarna jämte mig som skapade saker och ting och inte stod ut med att leva med sina skapelser i oändlig tid utan förgjorde dem långt innan de var fullbordade och försvann i ett oåterkalleligt intet men med frid i sina inren, ett med det tomma och kalla, ett med inget. Men jag skall inte påskynda undergången ej heller ha begär efter den för den kommer ändå att inträffa för eller senare, för inget som är skapat kan vara oförgängligt, inte ens det som är skapat av den störste. Nu råder lagar som jag inte kan återkalla och jag kan inte döda det som jag skapat ty även om jag skulle kunna det så vore det ett underkännande av min egen skapelse och det kan jag inte stå ut med. För med skapelsen kommer ångest och habegär och något dåligt samvete för det som jag har gjort vill jag inte känna, för hur skall då de varelser som jag har för avsikt att skapa bli till sitt sinnelag om deras skapare känner ångest inför vad ”Han” har gjort. Jag måste rensa mitt inre och fortsätta med varlig hand och känna kärlek för vad jag skapar så att detta skall bli den känsla som genomsyrar och uppfyller alla mina varelser, snart skall jag vila.
———————————————————————————————————————————————————!
12.

Långt senare, en evighet har gått och jag frågar ”Mig”
- Hur kunde det gå så fel?

Janne ”JAS” Svensson © 1998-10-26 / 2002-10-06 / 2003-01-09

”EN NY VARELSE”.

1.

Den stora gyllene örnen seglade spejande fram över himlavalvet. Nordens karga landskap låg till synes ödsligt, tomt från horisont till horisont. Ändock såg örnen det inget annat öga förmådde att ”se”, överallt i dalens skrevor, i fjällsluttningarnas gömslen och i kullarnas rösen, överallt rörde sig landets hemlighetsfulla väsen, överallt tisseltassel.
Något höll på att hända här ute i de otillgängliga tassemarkerna, något främmande hade trängt in och rubbat stillheten. Örnen, högt där uppe i skyn såg att en ”Ny Varelse” hade uppenbarat sig här på den karga nordens tundra…