En människa eller?
2.

Luften var fylld av myrens dofter, skvattram, pors och venusfällans dofter dallrade tungt över landskapet. En ny lukt störde den känsliga harmonin. Renen klippte med öronen, dess nos darrade när det främmande sökte upp dess känsliga sinnen. Björnen stannade upp i sitt hjortronätande, reste sig på de kraftiga bakbenen, spejade mot fjärran, där långt borta i sommarhettans flimrande ångor syntes något förunderligt. Dess lukt förvirrade, den var främmande, vad var det för en märklig varelse som kom smygande i björnens rike. Var den ödmjuk, var den hel, bar den på sanningen eller kom den som ännu en förstörare?
Örnen förstod där uppe i den blå evigheten att något nytt skulle ske, en förändring som ingen kunde göra något åt, ett ödets nyck. En ny varelse hade påbörjat sin resa in i väsendenas rike.
Vad skulle nu ske, nu när Hon var här? Vad bar Hon i sitt sköte, var det gott eller ont? Örnen viste, den gyllene örnen han hade ”sett” allt. Nu svävar han majestätiskt bort mot fjärran boningar där stillhetens vindar härskar.

De gyllene bären.
3.
Hon rörde sig försiktigt fram genom detta främmande land och förundrades över dess värdighet. Hennes sinnen var på helspänn, Hon tyckte sig förnimma tissel och tassel överallt. Hon visste att det fans liv i allt, men här mötte Hon något nytt. Väsen som var henne okända rörde sig lika fritt som Hon själv. Var det på gott eller ont undrade denna försiktigt smygande varelse. Hon spejade mot skyn och högt där uppe ”såg” Hon den gyllene örnen segla fram på sina väldiga vingar. Var han av stjärnseglarnas släckte undrade Hon, var Hon funnen? Tids nog skulle det visa sig om Hon var sedd. Vad bar detta karga och ödesmättade land i sitt inre, var det på gott eller ont? Hon rörde sig mjukt vidare, undvek att göra någon skada där Hon drog fram. Hon kunde ju inte veta vilket sorts liv Hon kanske besudlade med sin närvaro. Hon såg att överallt omkring Henne växte förunderliga gyllene bär. Myren runt Henne vibrerade, dofterna var bedövande och så för föriskt främmande. Hon knäböjde försiktigt och plockade ett av de märkliga gyllene bären, förde det med en sensuell rörelse till sina läppar. En ljuvlig smak spred sig i Hennes munhåla, Hennes lekamen fylldes av den underbaraste upplevelse, livet pulserade jublande genom Hennes kropp. Detta land var kanske trots allt av godo.
I fjärran såg Hon en väldig varelse resa sig upp över myrens dallrande doftfyllda rymd, som en hägring hängde den där, växte till oförståeliga dimensioner. Den tycktes Henne överväldigande och den spanade åt Hennes håll. Vad var detta för varelse, någon sådan hade Hon aldrig tidigare skådat.
Hon slöt sina ögon och fylldes av ett längtansfullt och pockande sug, Hon förstod att Hon måste vidare. Men först måste Hon söka skydd och få vila ut efter sina otroliga upplevelser i detta förunderliga land. Snart låg Hon på en bädd av väldoftande örter, medan Hennes själ färdades genom ljusårens oändlighet, natten kom och svepte in Henne i sin mjuka svarta sammet.

Myrens drottning.
4.
Hon låg på bädden av väldoftande örter, medan den gyllene örnen återvände från sin resa långt bortom den blå evigheten från mötet med stjärnseglaren.
Den gyllene skådade åter ned på myren, den heta dagens skimmer hade övergått till sval blå skymning där den nedgående solen mötte den uppgående månen. Ett magiskt möte där allt stod stilla i en evigheternas sekund. Tissel, tassel bland väsendena, nyfiket sniffande på den ”nya”. Så mjuk Hon var, så ren och klar. Älvorna, trollen, vättarna och alla de andra, nyfiket berörande Hennes själ i aftonens påträngande dofter. Vem är Hon denna mystiskt sköna som kom över myrens dallrande ångor. Vad bär Hon i sitt hjärta, godhetens helande eller ondskans söndrande kraft?
Tunga skyar drar fram över månen som spinner sitt silver över det nakna karga landet där myrens gungfly är så förrädisk. Ett steg på fel sida och Myrens drottning omfamnar dig hon sluter in dig i det eviga mörkret. Det är henne, Hon känner i sina oroliga drömmar när stjärnseglaren drar fram över natthimmelns djupblå tystnad. Den gyllene örnen slår ihop sina vingar och sluter Henne i sin väldiga famn..

Ett blått regn.
5.

Älvorna dansar sin förföriska dans över myrens förrädiska gungfly. Som i en uppenbarelse söker sig stjärnseglaren fram genom natten, sökande efter Henne, Hon som drogs ned till landet där väsendena härskar. De små grå rör vid hennes kropp, de lyfter upp Henne och för Henne till sin boning, den boning som varit stängd för alla, där ingen främmande varit förutom Upprätthållaren, den högste av alla väsen. Har Han rätt? Ja Han måste vara den ende som har rätt att hålla Henne kvar. Med stora fascinerade ögon ser de på Henne, Hon som de ”sett” vandra fram genom landets dalar och över dess fjäll, Hon som strandade här i deras land. Här i landet där enbart intuitionens känslor härskar, här där endast hjärtan kan beröra och beröras. Björnen är herre i detta land, men i denna helhet står Upprätthållaren som en konung omhöljd av dimma, en skogsande, stor och mäktig, bedårande som en illusion utsprungen ur fjällets och skogens helhet.
Konung av väsendenas land. Nu står Han böjd över Henne, Hon som kommit från fjärran, Hon som vandrade genom myrens dallrande ånga försiktigt klivande mellan starrgräsets tuvor, Hon som slog sig till ro mitt bland älvor och vättar där ängsdunets vita vippor bugade sig för vinden. Överväldigad står Han där bjässen av bjässar, kung av klippor, klippornas klippa.
Mjukt böjer Han sig fram och rör vid Hennes läppar med sina känsliga fingrar. I det samma slår gnistor av blått regn upp och fyller evigheten, en kyss där endast anden deltar, en kyss så fantastiskt underbar att endast stjärnseglaren och Upprätthållaren förstår dess fulla innebörd. Är då inte allt detta ett möte fyllt av förståelsens renhet, Hon skälver till och vaknar lyckligare en någonsin förr. I fjärran skriar den gyllene örnen ut sin längtan, som ett sårat villebråd längtar efter mötet med befriaren. 
Stenätaren.
6.

Som vålnader far de fram över klippor och våtmarker med endast ett förnimbart buller stormar trollen fram utsprungna ur fjällets rötter. Medan tysta tårar faller som silverne droppar och splittras i ett kristallrengn mot klippan i den stilla natten. Upprätthållaren har kallat på Stenätarna, snabbt färdas de fram genom skuggorna, månen är på väg ned, mörkret djupnar natten sluter in landet i sin svarta sammetskaftan. Örnen har slagit sig till ro på fjällets snöklädda ödsliga topp där endast han och vindarna härskar. Hon vaknar, vinden kyler hennes våta kinder, Hon färdas snabbt fram genom natten uppburen av trollens kraftiga armar mot ett för Henne okänt mål i fjärran. Mörk är natten, endast upplyst av de avlägsna stjärnorna och endast de som kan ”se” kan färdas genom landet i detta sammetsmörker. Hennes långa blonda hår virvlar mjukt i fartvinden, Hennes tårar har slutat att splittras mot berget, stjärnorna på himmeln är nu som Hennes silverne tårar mot den hårda klippan.

Vägen har röjts.
7.

Hennes klarblå ögon fylls av längtan, Hon ser upp på den stjärnbeströdda natthimmelen, Hennes hjärta vacklat till och är nära att brista. Skall Hon förlora allt, allt som Hon har färdats så långt för i den eviga tystnaden? Skall allt ta slut nu och här hos dessa väsen? De som bär Henne genom natten i ett rasand tempo. Deras lukt är för Henne en oangenäm odör, lätena de frambringar är ett djupt mullrande utsprunget långt ned i deras bukhålor, deras själar oläsbara. Hon har mött stenätarna, trollen som härskar vid fjällets djupa rötter, långt bort i det otämjda karga landet högst upp i norr.
Stenätare som bara visar sig om den tolvbenta Upprätthållaren kallat på dem. Han färdas sida vid sida med dem nu då de frambär denna underbara skapelse genom natten, mot ett mål som bara Han känner till, långt bort fjärran i söderns land.
De skall färdas i många långa nätter för att nå sitt mål. Vägen har röjts från oangenäma hinder och magi har blivit läst över vägen av de väsen som bebor de trakter de passerar. Ty alla måste delta och göra det lätt för dem, deras börda är så betydelsefull att inget får gå fel..

Ett längtansfullt skri.
8.

Natten lider mot sitt slut, mörkret viker undan för en dolsk gryning, Nattens omtumlande färd har nått sitt slut. En bädd av rogivande, väldoftande och magiska örter är vackert iordningställd för att ta emot Henne och föra bort Henne genom drömmarnas verklighet. Varsamt med sinnliga rörelser blir Hon nedlagd därpå. De magiska orden uttalas av Upprätthållaren och Hon faller omedelbart i djup sömn, men Hennes själ förblir vaken.
I drömmarna där själen färdades, två avgrunds mörka ögon hänryckt beslöjade, betraktande Henne från sin ödsliga fjälltopp långt uppe i norr.
Den gyllene örnen fäller ut sina vingar och lyfter med ett skri från vindarnas boning och de bär honom snabbt mot sitt mål, de bär honom rakt mot Hennes örtbädd och han jublar. På himlavalvet slocknar den sista stjärnan. I det välluktande daggvåta gräset dansar väsendena sin tysta hyllningsdans medan de sjunger med förföriska stämmor.
De hyllar den underbara gryningen och den nya dagen, medan dimman lyfter som ett gyllene skimmer över nejden.
Skogsrået drar sig skyggt undan in i den trolska skogens djupa dunkel. Natten drar ett sista skälvande andetag, sedan höjer sig solen över de mjuka dimhöljda kullarna. En ensam taltrast sjunger dagens lov högt i en gnistrande grantopp.
Väsendena smyger stilla in i sina gömslen, ännu en dag skall råda över landet. Långt bort i fjärran seglar den gyllene örnen fram som en gnistrande ädelsten skriande fram sin längtan, högt i skyn spejande efter Henne.