En illusion.
9.

Upprätthållaren står orubblig på sina tolv ben i skogens lövsal, helt osynlig för dem som inte kan ”se” ty Hans ben är som trädstammar, Hans kropp som trädkronor, Hans hals och huvud endast som en illusion av himlavalvet. På Honom vilar en oerhörd börda, ett ofattbart ansvar, ty endast Han och den gyllene örnen högt i den blå evigheten vet sanningen om denna underbara varelse. Skulle de klara av att förlösa sanningen för alla landets invånare och bebyggare? Med hennes hjälp skulle det kanske gå, skulle detta bli av godo? Det måste bli så om människan äntligen skulle bli hel igen och färdas fram på livets väg med väsendena som sina bröder och systrar, ännu en gång som då för en evighet sedan då de kärleksfullt omfamnade varandra i en kosmisk dans. Upprätthållaren såg ängsligt upp mot skyn sökande sin broder den gyllene örnen.

Många tunga offer.
10.

I drömmen ”såg” Hon allt genom de två mörka ögonen, Hon svävade högt i det blå. Mjuka molntussar tycktes smeka Hennes panna behagfullt, med en ljuvlig klarhet ”såg” Hon sambandet, och det var gott.
Hon betraktade landet som Hon inte hade gjort förut och Hon ”såg” att det inte var allt för sargat. Väsendena hade gjort ett gott och uppoffrande
arbete för att rädda landet från total kolapps. Många tunga offer hade de fått göra för landet de levde i. Skulle det kunna spira till fullo på nytt och blomma ut i sin helhet som det en gång gjort i en fjärran tidsålder.
Hon såg landet svepa förbi under sig med många underbara platser, oberörda platser rena som en jungfru i snövit smäktande brudklädsel.
I ”drömmen” förstod Hon att det var här som Hon skulle fullfölja sitt kall, det var här som Hon skulle återförenas med Honom, den som var Hennes like. O! Låt det inte dröja tills ännu en evighet förflutit. På denna heliga plats vilade de alla ut men i djupet kände de en oro stiga fram. 
   

Ett smärtsamt möte.
11.

Dagen kom med tunga skyar, solen försvann in bakom mörka hotfulla moln en mörk isande dimma drog in över landet, ett oroväckande dunkel spred sig över gläntan. Ett dovt vibrerande muller långt bort i fjärran bekräftade att den oro de känt var befogad. Nervösa och oroliga rörelser i väsendenas skrymslen och nästen. En isande fukt svepte in och det dröp om de tolv benen, örnens vingar slets hit och dit i den allt mer tilltagande stormen. Oroligt kastade Hon sig runt på sin bädd av örter, Hon drömde inga vackra drömmar.
Plötsligt bröt en ljungande blixt fram ur de hotfulla svarta molnen. Ett skri av fasa eller njutning ekade mellan skogens fuktdrypande trädstammar.
De svarta hade lämnat sina hålor för att möta och utmana i en kamp om Hennes gunst. Rysliga svartskimrande springare med het andedräkt, med ohyggligt kusliga ryttare på sina fjälliga ryggar störtade fram i det tilltagande slagregnet, stormen röt ut sitt raseri över dem alla. Kalla kårar rusade fram som elektriska stötar genom Hennes sköna kropp, Hon var klarvaken och alla Hennes sinnen brann som en sköld mot det nya skrämmande främmande som störde den harmonifyllda ordningen, och Hon viste på vilken sida Hon ville kämpa.
En sammandrabbning och en strid på liv och död var oundviklig. Och hon gjorde något som Hon trott att Hon aldrig skulle behöva göra. Hon dansade dödens dans och döden kom Henne nära, väsendena runt Henne skyggade skräckslagna tillbaka inför Hennes skrämmande gestalt.
Dödskonstens makt i Hennes skepnad var påtagligt närvarande, aldrig hade de trott detta om Henne, men de förstod nu Hennes styrka och de insåg att denna närvaro var nödvändig.
När den Tolvbente slöt upp vid Hennes sida och den gyllene örnen svävade över deras huvuden var de tre fruktansvärda att skåda. Dagen var mörkare än natten, regnet piskade grymt de tre, stormen slet i dem med sina rasande klor, träden knäcktes som spröda stickor runt denna treenighet. Makterna var samlade. Att Hon var stjärnseglare stod nu utom allt tvivel och väsendena jublade i sina hjärtan, medan de mörka makterna skälvde till av skrämd förundran inför denna varelse.
Ljusårens oändliga tomhet hade givit Henne den makt strömmade genom Henne i ett rubinrött magma regn. Gläntan och hela himlavalvet över dem strålade av deras härlighet.
Hon svävade en bit ovan den rungande jorden, Hon skulle kämpa i sitt rätta element och de blå solarnas rena energi genomsyrade Hennes lekamen.
Den Tolvbentes ben trängde med ett ljungande dån djupt ned i moder jord och fick kraft direkt från den starka urmodern, orubblig stod Han där. Hans huvud var vidunderligt att beskåda, jordens makter strömmade strålande ut ur Hans djupsvarta ögon, var och en som såg in i dem förvandlades obarmhärtligen till mull som spreds för vinden och drog bort med stormens sista rytande.
Den gyllene örnen svävade över trädtopparna hans näbb var fruktansvärt stor, vass och stark nog att klippa av det största trädet som ett ynka barr. Hans klor väldiga i sin grymhet, hårda och vassa blixtrade de likt domedagseldar grymma nog att slita sönder klippblock från vindarnas boning. Hans gyllene, gnistrande vingar omslöt dem alla, hans skri fyllde alla med ren och kall fasa, till och med fjällen i fjärran skälvde inför dess väldighet och ändock var det från dem han hämtade sin styrka.
Rasande röt elementen ut sina makter. Plötsligt stod allt stilla sammandrabbningens ögonblick var inne. Ljus och mörker drabbade samman och allt levande flydde från skådeplatsen. Åter slets himlen sönder av fruktansvärda blixtar, dånet var förödande i dess väldighet.
Mörkt svart blod flöt i strida strömmar och där det rann fram dog allt i dess väg ty det kom från de svarta hålornas drägg. De svarta springarnas frustande stämmor fick blodet att stelna i sina ådror. Ryttarnas ögonhålor flammade som svarta diamanter, totalt bottenlösa, hemska nog att drunkna i och förtäras av helvetets slickande flammor, deras tveeggade kroksablar högg och stötte.
Ut ur ögonhålornas svarta diamanter stormade miljontals fasansfulla bevingade små skränande varelser, deras snatter uppfyllde allt levande med en obeskrivlig dödslängtan, allt och alla ville bara ge upp och träda in i det eviga mörkrets barmhärtiga famn. Ljudet av deras vingar fick evigheten att vibrera så att berg och klippor smulades till grus och fick hjärtan att skrumpna, förtvina och dö.
Striden föreföll att pågå i eoner. Men plötsligt, lika plötsligt som det hade börjat, blev det stilla det var över, molnen drog sig undan, regnets piskande upphörde, stormen drog bort och dog, ondskans stank föll och försvann.
Solen bröt fram, bäckarna porlade glatt, fåglarna återvände med jublande klara sånger till gläntan. En obesegrad treenighet, en Upprätthållare, en gyllene örn och en stjärnseglare ljuvligare och vackrare än någonsin tidigare.
Hon var vackrast av dem alla, Hennes blå ögon blåare än någonsin tidigare klarare och fulla av liv och förståelse, Hennes blonda böljande hår strålade som en gloria runt Henne, Hennes vackra kropp uppfylld av livet själv en total helhet underbarare än något som tidigare skådats i evigheternas universum.

För första gången..
12.

Väsendena samlades tyst runt treenigheten, alla var där, de bugade sig och alla kände vördnad inför denna storhet. De började rensa platsen från all ondska som lämnats kvar av mörkrets makter. För första gången sedan Hon kom vandrande över myrarna i väldoftens omtöcknade ångor fick Hon se alla de väsen som hade kantat Hennes väg. De var av alla slag, små och nätta, stora och oformliga, tunga och ogenomträngliga, tunna och skira som skimrande dimsjok. Deras stämmor var mullrande som magmaströmmarna i jordens inre eller svagt klingande som spröd rimfrost som faller om natten och alla var de goda i sitt uppsåt. Hon kände hur livet jublade och stilla tårar fuktade Hennes kinder, Hon var rörd i djupet av sitt hjärta inför allt detta goda.
Hon började sjunga så som bara stjärnseglare kan sjunga. All verksamhet upphörde runt Henne alla lyssnade till denna enastående sång, så underbar att allas hjärtan sjöng med i denna kosmiska vibration som rörde vid allt levande, så underbart skön var Hennes stämma att Upprätthållarens ögon fylldes av glädjens och hänryckningens strålande tårar. Den gyllene örnens fjäderskrud var mer gyllene än någonsin och han seglade högt i den blå sjunde himmeln.

Kullens svar.
13.

När Hennes sång upphörde och Hon återvände till världen sjönk Hon stilla ned på knä och prisade den kosmiska vibrationen. Långt bort i fjärran tyckte Hon sig höra ett svar på sin sång, Hon vacklade till, tappade harmonin som Hon trodde sig ha hört i fjärrans vindlande labyrinter. Hon var helt utmattad, psyket helt blankt, själen öm och tung Hennes kropp hårt sliten Hon och alla de som deltagit i striden behövde vila.
De behövde åter låta sina jordiska tempel genomströmmas av kraften. Plötsligt svartnade allt runt Henne, de klippliknande stenätarna rusade ljudlöst fram och fångade upp Henne, varsamt på stadiga armar bar de bort Henne och lade ned Henne på en hastigt men vackert iordningställd bädd av mossa och löv, på toppen av en vackert skogsklädd kulle. Bevarare tog plats i alla skrymslen och vrår och in i urbergets skrevor försvann de.
Friden härskade åter i skogen, i gläntan och på kullen. Den gyllene örnens skri hade tystnat, Upprätthållaren var som uppslukad av den mäktiga bokskogen, endast solens lek i trädens löv och ett svagt tissel och tassel, en djup suck hördes från stjärnseglaren då Hon drömde sig bort, ut i universums vindlande galaxspiraler, Hon tyckte sig åter höra den förunderliga harmonin långt där ute.