Nu blir väl några hysteriska men jag har blivigt ombedd av flera stycken av er att fortsätta lägga ut fortsättningen av min berättelse här på forumet och då gör jag det, så håll till godo.

Näcken.
14.

Ett vitt fint skimmer syntes över kullens krön, under de vackra bokträdens späda grönska samlade Hon sina krafter.
Solens strålar spelade en symfoni i grenverket, vinden sjöng beslöjat med i trädens kronor, lekte med löven, viskade bland kullens stenar och gömslen.
Bäcken porlade sprudlande fram genom den lilla dalen vid foten av kullen, solen gnistrade i dess kristallklara kalla vatten, den sjöng en silver klingande sång för Henne, dess vatten berättade den urgamla sägnen om honom ”spelmannen i forsen” och alla som hade tid stanna upp och lyssna med sitt hjärta, bäckens porlande berättande tycktes fylla hela tillvaron med sin berusande sång.
Hon öppnade sitt sinne och hörde en andra stämma så trolsk och förförisk, djup och klar som skogstjärnen där i skogens glänta. Hon lyssnade andaktsfullt, alla Hennes sinnen tycktes bli mättade. Vad var detta för harmonier? Så förföriska att anden skrek av välbehag och längtan så ömt och ändå samtidigt så rasande i sin återspegling av denna makalösa plats. Vem var det som ville förföra så intensivt utan hämningar så naket så vackert att all annan längtan föll ned i en bottenlös brunn, bara rå naken längtan återstod, så oerhört sensuell och pockande denna andra stämma var.
Hon reste sig som i ett töcken och lystrade, Hon smög nedför kullens mjuka mossa varsamt spejande varifrån kom dessa vackert mystikblandade harmonier?
Uppströms hördes bäckens porlande allt tydligare, där i ett vattenfall målade solstrålarna en regnbåge i vattenkristallerna från det klara fallet.
Där i den virvlande dimman såg Hon de skygga älvorna dansa extatiskt medryckande. Dessa väsen som aldrig visade sig i fullt dagsljus blev nu förförda av en spelmans outgrundliga konst, harmonierna nästan plågade Henne där Hon låg skyggt rodnande bland de stora ormbunkarna. Hon fick uppleva ett magiskt skådespel, Hon fick se och höra när näcken förförde de ljuvligaste av älvor. Hon längtade, Hon ville bli förförd precis som de och Hon hängav sig åt sina sinnen och sin lusta, Hon levde nu och enbart med hjärtat. När Hon slog upp sina ögon låg Hon åter på kullens krön förunderligt uppfylld av en total tillfredsställelse. Hade Hon drömt, förvirrat satte Hon sig upp, hörde vinden leka bland bokträdens silvergrå stammar vinden rusade upp i dess kronor med ett klingande silverskratt, i fjärran porlade bäcken glatt och förföriskt, Hennes långa blonda hår var drypande vått av dess vatten, Hon log, lade sig ned och slöt sina djupblå ögon Hennes ansiktsdrag sjönk till ro, Hon mindes och log..

Åter redo..
15.
Resan mot deras mål hade blivit försenat av mörkrets makter som korsat deras väg. Hon och de övriga hade återhämta sig, nu var de redo, den sista etappen skulle bli annorlunda för nu visste Hon med säkerhet på vilken sida Hon stod. Hon hade lärt känna många väsen och ”sett” deras förtvivlade längtan, Hennes sinnen var helt öppna, Hon var redo.
I dagens sista ljus höll de tre ett rådsmöte, nu var de en helhet i totalt samförstånd genomsyrade av de goda makterna. I utkanten av deras cirkel var många väsen samlade, de såg förundrat på de tre ty inget sades mellan dem de var sammanlänkade i total harmoni, den kosmiska energin genomströmmade dem alla. I ljusets härlighet uppstod den ursprungliga musikens mystik och Upprätthållarens tolv steg blev uppenbarade för alla som var där. Nu var uppvaknandets tid inne, det var dags att bli hel igen.
Den gyllene örnen gav sig tyst upp i skymningslanskapets böljande slöjor för att varsko alla, hans skri genomträngde allt och alla, när det var dags skulle alla vara redo.

Ett omen?
16.

I den blå stunden hördes den gyllene örnen sammankalla väsendena och Henne till ännu en nattlig resa. Hon satte sig förbryllat upp och såg att den Tolvbente stod i dalens djupa grönska ödmjukt väntande på att Hon skulle bli redo, Hon reste sig upp och gick graciöst nedför kullens mjuka mossa för att möta Honom.
I natt skulle Hon få rida fram på Honom sittande på Hans mäktiga skuldror medan örnen seglade fram ovan deras huvuden utforskande varje rörelse på himlavalvet och på jorden under och framför sig. Hon undrade om Hennes like seglade, letande, fram där ute i den iskalla rymden, Hon undrade om han kände vad som höll på att hända. Hon viste inte, men Hon anade och Hon rös, kalla kårar ilade snabbt fram över hennes kropp en mikrosekund, sedan var allt som vanligt. Hon sneglade upp på Upprätthållarens enorma gestalt och kände styrkan från Hans själ genomsyra Henne. Långt bort i den dunkla granskogen började en nattskärra skria ödesmättat, ett omen eller? Den tunga stämningen bröts av en koltrasts kärlekskranka drillande, med sin klara stämma högt där uppe i jadetakets grenverk fyllde han alla med förtröstan. Vid de ståtliga grå stammarnas rötter porlade bäcken fortfarande silverklingande. Hon kände sig redo Hon jublade och sjöng tillsammans med koltrasten och många av väsendena föll in i deras duett, en mäktig kör fyllde dalen, deras sång böljade bort över kullen tillsammans med de sista solstrålarna, de var redo för avfärd.

Förtvivlan.
17.

Inte långt från staden närmade sig hoppet, Hon är där tillsammans med alla naturens makter och väsen, de är alla enade, nu äntligen skall det bli gjort det som de har längtat efter i århundraden men ej haft makt nog att själva göra, Hon var äntligen hos dem.
Hon rös inför anblicken av betonggettonas livlösa profiler mot natthimlen, gettona som gränsade till en förstörd och skändad natur. I fjärran reste sig människoboningarna, för högt, för livlösa och tråkiga mot en söndertrasad natthimmel. Väsendena och örnen hade varnat Henne inför denna vämjeliga syn, Hon kände kylan i jorden, den kom krypande upp genom Hennes känsliga och vaksamma kropp den fortplantade sig in i Hennes inre och tog ett gastkramande tag om Hennes själ.
Hon kände att något var helt galet, det var inte betongen eller boningarna i sig själva nej det var varelserna som bebodde dessas kolossala kalla kolosser, de har blivigt kalla och blinda, de tycktes förlorade i ett fjärran mörker, ihåliga och tomma. Förtvivlat undrade Hon hur väsendena trodde att Hon ensam skulle kunna väcka längtan och hopp hos dessa galna människor, dessa skövlare av det heliga, dessa destruktiva varelsers oförstånd gränsande till vansinne, hur skulle Hon kunna hela ett så förvirrat släckte. Hon blev förtvivlad i sitt innersta, hur skall Hon finna ett svar på den största gåtan och sedan hjälpa denna spillra till uppvaknandets klarhet.

Hoppet.
18.

Innan inträdet bland människornas boningar känner Hon att Hon måste rådgöra med Upprätthållaren och den gyllene örnen ännu en gång. Till sin fasa känner Hon att örnen är på väg att lämna Henne och Hon hör hans förtvivlade skri, Upprätthållaren är uppslukad av moderjord och endast ett svagt tissel och tassel hörs i utkanten av storskogen där gränsen mellan liv och död går. Men till sin glädje finner Hon att de ljuvliga dofterna från norr är hos Henne, de underbara klara dofterna som fyllde hela Hennes uppenbarelse då Hon först vaknade för eoner sedan bland myrens gyllene bär. Hoppets ljus tänds åter djupt i Hennes inre, kylans grepp lossnar något, Hon lyfter sitt ansikte och spejar ut bland stjärnorna. Hennes hem sedan evigheternas begynnelse, där ser Hon en gnista, en stjärna som faller på ett besynnerligt vis, så som Hon en gång föll genom himlavalvets blå barriär. Hennes nackhår reser sig, en snabb hissnade känsla i maggropen av förväntan, kan detta vara möjligt, kan väsendena ha vetat det Hon bara har hoppats och kanske någon gång anat i en avlägsen del av universum. Örnens skri är inte längre förtvivlat i Hennes öron, utan uppfyller Henne med glädje och en upprymd längtan. Hon sluter sig i sig själv och minns hur det en gång började.
Sökandet efter svaret på den stora gåtan. Skall svaret äntligen uppenbaras, är det, det som skall hjälpa de stackars människorna ut ur mörkret? Hela Hennes väsen jublar, Hon vet att det är så, kylans grepp släppa allt mer och Hon blir helt fri. Den gastkramande kylan försvinner ut ur Hennes lekamen och i dess ställe strömmar jordens och dess väsens underbara andemakt och vishet in i Henne och möter Hennes kosmiska vibration, lyckan är nästan total, den sanna harmonins möte är nära..