Här kommer ett avsnitt till sedan är jag borta några dagar.

Mötet.
19

Hon märker inte att en våldsam storm tornar upp sig vid horisonten. Solen försvinner hastigt i en explosion av blodröda färger i de mörka hotfulla molnbankarna vid världens rand.
Hon har bara ögon för den som närmar sig från ovan, ned genom rymderna sänker sig milsvida gnistrande segel. Mörkret faller snabbt denna varma fuktiga sommarkväll, blixtar ljungar över himlen, stormen bryter med våldsam kraft in över staden, Energitillförseln slås ut och ett nästan ogenomträngligt mörker lägrar sig över betongkolosserna, dess invånare går till en orolig och ångestfylld vila.
På ett ödsligt grått torg i den dystra förortens betonggetto lyser en ensam varelse upp omgivningen med sin inre glöd, vinden sliter i Hennes hår, river och sliter i Hennes kropp och själ. Hon märker det inte för där i himlarnas kaos närmar sig Han, Hennes like. Hon skälver det är fantastiskt, Hon jublar, det är Han, Hennes saknade andra hälft, ”stjärnseglaren”.
Deras möte i natten är det mest efterlängtade möte i universums evighet, så många har trott att de väntat förgäves men så många kommer att få glädje av detta möte. Hela kosmos uppfylls av livets underbara dofter, björnen reser sig upp och spanar ut över nejden, han ser inget men känner desto mer och mins sin ”syn” från igår, ett dovt muller av upprymdhet stiger upp genom hans strupe sedan återgår han till sina gyllene bär medan en djup tillfredsställelse fyller hans hjärta. Vid vindarnas boning sitter örnen beredd att segla upp i den sjunde himmeln, allt är uppfyllt av en smäktande förväntan..
Sista dansen med älvorna.
( staden. 1)
20

Mörka molnskyar sveper fram över himlavalvet, skuggorna rör sig oroligt när de söndertrasade molnen drar fram över fullmånens ärriga yta. Det ryker och ångar från gator och trottoarer, regnet har dragit bort över den avlägsna taggiga bergskedjan. Det är helt stilla bara ångan virvlar och slingrar sig som ormar runt husknutarna.
Staden sover, en ensam sprucken neonskylt blinkar flämtande, dess röda flämtande återspeglas som öppna blödande sår i de efterlämnade vattenpussarna. Det glimmar och glänser som från avlägsna galaxer i den svarta hårda asfalten.
De väldiga träden runt torget är drypande våta, det är tryckande varmt i den nu stilla sommarnatten. Luften är tjock och klibbig fast den borde vara klar och frisk efter ett så väldigt oväder. Lätta dimsjok lägrar sig över fontänens stilla vattenyta, det är älvorna som försiktigt ger sig till känna. De dansar och gråter som så många nätter förr, ända sedan de förlorade sin underbart svarta tjärn som låg här i den då så djupa och trygga granskogen. Dofterna av skvattram, pors och ljung och odonens matta blånad, lommens lugnade och ödesmättade hoande över spegelblankt vatten i gryningens skälvande ögonblick. Saknaden av allt detta och längtan efter alla deras systrar i en dans klingande av silverbjällrors, får dem att gråta i sina hjärtan, och det underbara skrattet borta, borta för alltid. Kvar bara några få som sorgset dansar över en fontän på stadens torg, omgivna av höga grå kalla murar, människoboningar höga som om de är på väg upp till stjärnorna tycks det dem, fångna här aldrig mer fria, gråtande dansar de vidare tills gryningens ylande storstadsskrän skrämmer ned dem i underjorden ännu en gång.
Det knarrar och knäpper i trädstammarna runt torget. Det är vättarna som stela och vresiga tittar ut ur dessa åldriga och sargade träd, dessa som de känner så väl, också systrarna vid fontänen känner de sedan urminnes tider. De har vaktat denna plats i otaliga mansåldrar, de har alltid gjort det med glädje och omsorg. I sina grå kläder har de tissleltasslat och pysslat om och hjälpt allt och alla i alla tider. Nu är de lika dystra som älvorna, ingenting förutom en del träd är kvar av deras underbara storskog, till och med dofterna är borta ersatta av en avskyvärd stank. Det är bara människorna och deras råttor som tycks trivas här och nu. Inte ens i underjorden kan de längre vandra obehindrat bland rötter och klippblock som förr, nej nu är det bara betongfundament, tunnlar och avskyvärda parkeringshus för de själlösa människornas fordon. Inget av detta varken vill eller kan de förstå dessa väsen i sina grå kläder, långa skägg och krumma kroppar men med flinka händer som ingen nytta längre kan göra, de kan bara stå där och lyssna till älvornas sorgsna sång.
Skogstrollen de avlägsna släktingarna till stenätarna är mer vresiga och dystra än förr, de saknar den levande stenen. Nu får de stå ut med stinkande skrymslen, kalla och våta gömslen i betonggettonas enformiga värld, förr kunde de tjoa och härja i de djupa skogarna, nu får de tissla och tassla som andra tomtejon, inte vråla och gorma bland skogens träd och stenar, inte ens kasta ett ynka flyttblock, det som hade uppskattats som höjden av nöjen. Tvi vale, spott och fräs, inte ens människorna går längre att skrämma, ty de tror inte längre på några väsen, för i djupet av sina hjärtan har också de förändrats. Tårögda står trollen där tillsammans med vättarna för att gråta med älvorna som dansar den sista dansen över en fontän i en förlorad värld utan några mysterier och hemlighetsfull magi. En tom och sorgsen värld där alla har blivit slavar under drömmen om något bättre, en bättre värld danad av människor, inte av naturens egna makter, inte i samspel med naturen, nej ett våldtagande av allt och alla. Med förbundna ögon bankar människorna sina själslösa kroppar blodiga mot betongens skrovliga yta….

En värld utan magi.
(staden 2)
21

I de gamla stolta träden som kantade stadens torg började det knäppa och knarra. Det är de uråldriga vättarna, de få som finns kvar i staden.
De kommer fram ur sina gömslen djupt inne trädens fårade stammar, stela och griniga ser de sig omkring på denna en gång så vackra plats, denna plats som de har vaktat och vårdat med glädje och omsorg. Här har de suttit behagfullt tillbakalutade mot dessa vackra träd som de vårdat sedan de var små spirande skott i utkanten av storskogen.
Här satt de och beskådade landet, medan de underbara älvorna dansade över skogenstjärnens silverne öga deras klingande skratt blandades med vättarnas hesare stämmor i förföriska melodier. Skogens rena dofter tillsammans med vindens lekt i trädkronorna vävde samman de sällsammaste och mäktigaste av symfonier. Nu är det kallt på denna plats, människorna har tagit den i besittning, borta är allt det sköna utom några träd, några få älvor och en handfull vresiga troll. Vättarna kan inte lämna denna plats ty de är bundna vid den av heliga löften, de måste vakta den tills tidens ände eller tills träden är utdöda. De kan bara stanna och gråta tillsammans med älvorna och känna stanken från stadens avfall, avgaser och annat otyg. Inte ens i underjorden där vättar och andra väsen alltid har färdats fritt kan de nu längre finna ro, nu är där fullt av tunnlar med framrusande gällt gnisslande och skramlande människofordon och överallt ledningar omgivna av obalanserade kraftfält. Ingenting av detta kan eller vill dessa väsen förstå, de kan bara stilla gråta och iaktta hur människorna blir kallare och kallare och mer främmande för vart ögonblick. Människorna går taktfast mot sin egen undergång, de har tappat sitt sanna jag. De har glömt vad de en gång var.
Från betonggettonas kalla stinkande gömslen kommer trollen sakta hasande, inte tjoande och stojande som en gång i storskogen, de kan inte ens skrämma människorna längre, nej tvi vale spott och fräs.
Tårögda sluter se upp tillsammans med vättarna för att ännu en natt gråta tillsammans med systrarna. Gråtande dansar älvorna den sista dansen över fontänen i en förlorad värld utan mysterier och hemlighetsfull magi, en tom och sorgsen värld där alla har blivit slavar under drömmen om en bättre värld danad av människornas egon utan känsla för naturens egna makter. En värld utan magi.

Hennes upplevelse.
( staden 3 )
22

Hon hade blivit förd till staden och för första gången fick Hon på nära håll se människornas boningar. Mörka moln drar tungt förbi över fullmånens ärriga skiva, det ryker och ångar från nattens svarta gator, regnet har dragit bort över landet, natten är het och helt stilla, ett onaturligt lugn vilar över staden, människorna sover, en ensam neonskylt blinkar melankoliskt från en fuktig grå sprucken husfasad, dess röda sken återspeglas i den fuktiga hårda asfalten som onödigt spillt blod. Runt stadens torg står de gamla träden drypande våta, det droppar från deras mäktiga kronor. Sommarnatten är het, luften tjock och kvalmig, en skir dimma lägrar sig över fontänen, det är älvorna som försiktigt och gråtande börjar dansa sin sorgedans över att deras underbara tjärn är borta för alltid, den som låg som ett stilla svart öga där ute på myren omgiven av den väldiga och trygga storskogen. Förtvivlat längtar de efter skogens underbara dofter och att åter få höra lommens ödesmättade hoande i gryningens stilla ögonblick, att åter få möta sina systrar i en dans klingande av silverne skratt, allt är borta för alltid. Sörjande dansar de vidare över fontänens stilla vatten på stadens torg omgivna av kalla grå murar, fånga för alltid, aldrig mera fria. Hon sörjer med dem Hon förstod deras förtvivlan, men ett hoppets gnista hade tänts likt en blinkande blodröd neonskylt i den svarta natten.