Slut på lungnet, I`m back!

Gyllene vingar från fjärran..
23
 
Skälvande och ensam står Hon på torget, tomma människor började samlas runt Henne, Hotfulla ensamma oförstående med mörkrets vänstra hand hårt knutna om sina hjärtan. Var de verkliga eller förnam Hon framtiden, ett dovt susande från skyn och där kom han framstormande på sina gyllene vingar, grep Henne i sina starka klor, lyfte Henne högt över stadens kalla skepnad till mötet med Hennes gelike. Äntligen skulle de mötas i den efterlängtade kyssen, länge nog hade de ropat från var sin ödslig strand, över oändlighetens tomma vidder, äntligen fick de två mötas i den förlösande outhärdliga sanningens ögonblick, uppvaknandets stund var inne, allt skulle åter bli helt…

Ännu själlösa.
24

Omtumlad som i ett ofattbart drömtillstånd stod Hon vacklande på torgets hårda kalla asfaltsyta, fontänens vatten bildade silverne vattenpussar vid Hennes fötter, den ensamma blodfärgade neonskylten flämtade oroligt i dessa jämrande spegelytor.
Omkring Henne samlades åter varelser så lika Henne själv, men de var tomma med vilsna irrande blickar som kalla avgrundshål i betongstädernas förstenade dalar. Människor tomma och utan själar trängde sig närmare Henne mer hotfulla än de svarta svavelstinkande ryttarna som Hon mött i stormens rasande klor djupt inne i skogens förtrollade glänta, en dag för så länge sedan. Hon höjde blicken mot skyn och undrade vart Han vänt sin kosa, lämnade Han Henne här, eller hade Hon bara varit förvirrad.
Väsendena var för länge sedan försvunna tillbaka ut i tassemarkerna, tillbaka upp i den karga norden bland de gyllene bärens myrar bland skvattram och pors, dit hade de återvänt, Hon var ensam och Hennes själ vacklade i Hennes bröst, ty själlösa varelser hade Hon aldrig tidigare mött, inte någonstans i hela universum.
Hur skulle Hon bära sig åt för att väcka dessa varelser utan någon hjälp av de vackra makterna? Det kunde ju inte bara räcka med att finnas till och känna kärlek och längtan. Skulle de då inte lyckas i sitt uppsåt? Plötsligt hördes ett uppsluppet sorl från utkanten av människomassan, några höll på att vakna upp ur dvalan som varat i så lång tid. De sjöng och lovprisande, de hade blivit helade, men många var förlorade djupt nere i sina dunkla egon och de blev rädda och förstod att Hon var den skyldige till att andra hade blivit helade, och den gamla avundsjukan gjorde sig åter gällande, de vrålade rasande med sönderslitna strupar i trasiga kroppar utan själar, de störtade sig fram mot Henne.
Hon slöt sina djupblå ögon, Hennes vackra rågblonda hår böljade i den stilla brisen, Hon var nöjd, släktet var räddat Hon hade gjort sitt, det var daggs att träda in i nästa demission och Hon var redo.
Då kände Hon hur folkmassan stannade upp, ett häpet rop spred sig över betong och asfalt, Hon kunde höra älvorna sucka djupt av förundran för där i skyn kom Han åter, Hennes like nedsvepande med de kosmiska stjärnseglarseglen helt utspända så mäktiga att de täckte hela synfältet och himlen försvann där bakom. Han svepte ned och lyfte upp Henne i sina ljuvligt varsamma armar och slöt Henne till sig och de tycktes smälta samman och bli ett och det fanns åter hopp och på stadens torg och över hela landet ja över hela världen jubla folket ty även de var räddade.
Solen steg upp över horisonten och spred sina varma strålar över människosläktet och deras medresenärer ännu en gång…   
Gåtan.
25
 
Stjärnseglarens milsvida segel sög upp den kosmiska vibrationen som strömmade ut ur stjärnorna den förde seglaren fram genom galaxernas stjärnhopar, sökande efter svaret. Miljontals år, oändliga ljusår hade de tillryggalagt i den eviga kylan och ännu inte funnit svaret på den största av gåtor.
Tusentals släkten hade de sett födas och dö, ingen av dem hade ens snuddat vid det sanna svaret. Så kom deras vingar att snudda vid vintergatans yttersta spiral. Där låg den blå himlakroppen, där människorna bodde. De varelser som i hela sin tid sökt och mediterat, så hade de äntligen funnit svaret och förlorat det igen. Svaret på gåtan som nästan alla i universum sökt hade de förlorat ned i de egoistiska avgrunderna, nu var det svaret endast bevarat av de hemlighetsfulla väsendena som tillsammans med människorna bebodde den blå planeten. Där i spiralens utkant möttes de Han och Hon två stjärnseglare som påbörjat sina resor i tidernas gryning. I begynnelsens ljus hade de skilts åt och påbörjat sitt sökande ovetande om varandra, ovetande om att de var två och vad de sökte efter, rygg mot rygg hade de seglat spanande ut i den oändligt kalla ensamheten och nu äntligen möttes de över den blå himlakroppen. Dess sol skulle snart slockna och just där i slutet av evighetens strålar snuddade de vid varandra och äntligen kunde de finna svaret på sitt eviga sökande.
Där slog de ihop sina stjärnsegel och strålade mot varandra så som bara stjärnseglare kan stråla. Endast två av sitt slag och ändå representerade de alla varelser de ”sett” födas och dö. Där i vintergatans yttersta spiral fann de varandra, där revade de sina segel och möttes i den eviga kyssen.
Kyssen som var svaret på allt, alltets svar på gåtan om varför själen söker sin spegelbild, där i skyttens tecken i Vattumannens tidsålder fann de kärleken, äntligen var den eviga seglatsen slut, de möttes och fann att själarnas möte var inte ett utan två i helhet, äntligen tillsammans i evighet, två stjärnseglare möttes och själarna vaknade….