Håll i hatten!

Vilka är ni? Svara! Snälla ni svara oss! Vi står snart inte ut! Vi älskar er! Ge er av! Vi uthärdar inte längre, vi kommer att dö.
Nu vandrar ni vid våran sida, nästan hand i hand med oss, ändå handlar ni inte, ni säger inte vad ni vill. Ni, o ni underbara vackra varelser, vi älskar er. Gör något! Hjälp oss! Rädda oss från oss själva! Vilka är ni?
Är allt hopp ute? Finns det ingen räddning att få, vad har hänt med oss? Varför tillåter vi att dessa väsen stör oss på ett så obehagligt vis utan att vi skrider till handling, varför är vi så förlamade?
Vi skapelsens krona, vi som alltid härjat, våldtagit och mördat. Vi är Guds avbild! Varför tillåter vi dessa uppkomlingar att förnedra oss med sin arrogans? Varför dödar vi inte dessa vackra snyltare. Vad har de här att göra? Att snylta på vårt utrymme är ogudaktigt, vilka ondskans frö är de här för att så? Goda varelser kan de ju inte vara när de inte hjälper oss.
De fyller oss med en outgrundlig ångest, en ångest så svår att vi kommer att dö ut som släkte. Är det, det de vill, är det så de har tänkt att det ska göra? Utplåna en hel ras utan att ha gjort något annat än att bara finnas.
Ett krig utan vapen, det ända de använder är ren psykologi och vi håller på att svälja detta med hull och hår. Å Gud rädda oss! Vår bräcklighet tar död på oss. Vilka hemska varelser ni är. Å ni underskönaste släkte av fullkomliga varelser. Hur kan ni göra detta mot mänskligheten? Vi älskar er ju! Vad gör ni med oss? Ge er av! Vi vill inte hata er. Vad skall vi göra, om de inte ger sig iväg? Dör vi om de ger sig av, går vi under av olycklig kärlek och saknad? Hjälp oss o arma människor. Hjälp oss!
Ut ur väggarna kom ni inte genom dörrar och fönster, nej rätt ut ur väggarna, upp ur vägarna kom ni, inte genom brunnar och galler, nej rätt upp ur grus och asfalt kom ni. Ni kom med en vilja så stark att oceanens rytningar en stormig vinternatt endast är som en viskning en ljummen försommarmorgon. Ni kom för att förgöra människan på ett ohyggligt sätt. Varför just hit, till denna snart ödelagda planet. Varför hit där snart allt liv ändå är slut? Hit till en av gift stinkande himlakropp.  Hit till en himlakropp där en ras lagt sitt öde i marknadens skitiga labbar. Varför hit till ett släkte som bara hyser självdestruktiva tankar? Varför hit där bara ett fåtal orkar stå upp och hålla huvudet ovanför skiten? Varför hit där bara ett fåtal orkar skrika sina halsar blodiga för döva öron? 
De flesta har slutit sina öron, gjort sig döva, blinda och kurande gömmer de sig i sina inre gömslen. Med sina kutande ryggar plöjer de sina egna egoistiska fåror i moder jords sargade kropp.
Varför kom de hit och varifrån kommer de? Kom från en plats mycket värre och hänsynslösare än det här, med ett girigare släkte än vi? Nej det är inte möjligt! Inget, eller ingen kan vara värre än vi, skapelsens krona.
Men vilka är de dessa människoliknande varelser? Är det därför vi älskar dem för att vi är så lika? O hemska tanke låt oss ha fel.
Men stopp! Ta och tänk efter! Vilka är vi, vad var det som gick fel på vägen, vad gjorde oss till detta fruktansvärda släkte. Vad var det vi förlorade under vår strävan att bli så duktiga, så stora, så bra? Så in i dödens präktiga ville vi bli. Makt, mycket makt ville vi ha. Inget var tillräckligt för oss, framåt, framåt till vilket pris som helst, se dig inte om, framåt, uppåt, utåt, se inte ned, bli inte rädd, inget är farligt, allt går bra, allt går att rätta till, allt ordnar sig i framtiden, allt löser sig, glöm, göm, lyssna inte, traska och gå på.
I denna vanvettiga strävan rusade vi från oss själva. Vad blev det av oss? Vi ett socialt släckte som levde i gemenskap, i stora stammar tätt tillsammans, nära naturen. Varför blev vi sådana storskövlare, så hänsynslösa? Vilken bluff vi gick på? Vi inneslöt oss i betonglådor staplade på höjden eller liggande på längden, isolerade oss från varandra genom maskiner och dataskärmars gråa flimmer i nattens mörker, faxars dystra prassel i kontorslandskapens sterila miljöer. Tv-apparater i var mans hem, aldrig tystnad, ett evigt snatter som fyller oss till brädden. Vi spricker, vi går sönder, vi har tappat något på vägen. Hjälp oss! Var det respekten, ödmjukheten? Var det förståelsen, var det kunskapen om livet? Var det kunskapen om vad det är i fröet, i säden, förståelsen om vad det är som gör att ett nytt liv kan spira. Var det ödmjukheten inför livet, var det, det vi tappade på vägen? Vilka är ni som får oss att tänka dessa tankar. Vilka är ni som får oss att känna sådan skam, som får oss att längta efter något vackert igen?
Svara oss då! Vilka är ni?
Men inte ett ljud kommer över era läppar, ert tålamod verkar vara oändligt och det skrämmer oss. Hur kan någon stå ut med allt detta?
Vi gör det ju inte längre. Vi har börjat känna ångest. Det är alldeles för sent. Eller är tiden med oss, kanske ordnar sig allt till slut? Är kanske framtiden här?  Våra strupar snärjs åt, med torra rossliga halsar kraxar vi. Hjälp oss!
Plötsligt nu i vår vånda, börjar vi upptäcka att dessa underbara varelser blir färre och färre, vart tar de vägen? Lämna oss inte! Överge oss inte nu! Inte nu när vi börjar vakna. Men allt fler tycks upplösas i tomma intet på ett förunderligt vis. De är här, så helt plötsligt när de går vid våran sida så försvinner de, inte in genom väggarna inte heller ned i vägarna och gatorna. Nej de tycks smälta samman med oss. Vad gör de? Tar de över oss, tar de våra kroppar som sin boning, är det så de gör, är det slutet för mänskligheten? Nej inte nu när vi äntligen har insett vart vi är på väg och kanske kan börja göra något åt det.
Så en dag är det bara en kvar, han går vid min sida, och så är även han denna underbara varelse borta. Jag fylls plötsligt av en förunderlig glädje, en ren sann jublande glädje och så förstår jag. Vi har hittat det som vi förlorade under vägens gång. Vi har återfått det vi murade in i väggar och murar, det vi tryckte den i grus och asfalt, det vi stampade ned i smutsen efter besinningslös jakt makt. Nu äntligen har dessa underbara väsen fått nog och sprängt sina bojor, stigit fram ur sina gömslen för att återförena sig med oss. De är våra räddare!
De vill åter ta plats i sina sanna boningar, de vill förena sig med oss och det måste vi tillåta, ty de är våra själar.