Körsbärsträdets tid.
26

När körsbärsträdets tid var inne, när det stod klätt som en jungfrulig brud, när himlen var hög och klar, då solens strålar äntligen tvättade den svarta klyftan i bergets skugga, då vaknade mannen från fjärran.
Alltid naken och frusen, alltid med den förunderliga stenen i sin vänstra hand, alltid lika föraktfullt bortkastande densamma. Att åter resa sig på ömmande, ostadiga ben, att åter känna svindeln komma susande genom märg och ben, att åter undra, hur länge sedan var det sist, år, århundraden eller eoner, att aldrig veta och med samma pockande längtan efter helhet.
Varför hade han fått en förbannelse satt på sig? Han viste men ville inte kännas vid denna ömma punkt. Han hade en ända gång svikit den enda och den största av kärlekar, var fanns hon nu hans drottning, var fans hon nu den demon som så obönhörligt slungade sin förbannelse över honom. Mannen som hade förföljts i alla universum i alla dimensioner på jakt efter frid. Bara han åter kunde få finna lugn och ro och att han åter få uppleva kärlekens ljuva vingslag.
Naken kall och frusen, vilsen i denna tomma kropp.
Då står hon där hans drottning ljuv underbart vacker, men hans hjärta förblir kallt som sten en frusen vinternatt. Varför, vilket är hans öde? Hennes blick får honom att rysa, nackhåren reser sig då hon frågar. Var är din själ min älskade?
Nej inte samma misstag igen, varför kan jag inte få minnas, Varför måste varje återfödelse göra mig döv, blind och glömsk. Å, du förbannelsens gissel, varför kastar jag alltid bort stenen i min vänstra hand. Den stenen är min själ utan den är jag oförmögen att älska utan den är mitt hjärta som en iskristall i den mörka vinternatten.
Och så åter ett uppvaknade, nu omgiven av främmande förunderliga dofter, åter stel och frusen, försiktigt öppnande ett öga, stirrande in i ett grått kallt granitblock, så en sällsam förnimmelse i min vänstra hand, kramp, smärta och glömska. Hur länge denna gång? Minnenas svindel får kroppen att rista jag för min hand långsamt mot mitt öppna öga, en sten så besynnerligt, vad gör den här? Då i bortkastandets ögonblick skjuter en varelse fram sina händer ur klippblocket och hejdar min rörelse, stenen blir kvar i den vänstra handen. Stenätaren knuffar bryskt till mannen så hans öga skådar rakt in i den förunderligt lysande stenen.
Han lyfter sin lekamen från marken och spanar ut över vildmarken, där i fjärran ser han två skepnader så hela att det smärtar i hans hand, han ”ser” på dem och upplever något som han inte trodde att han någonsin skulle få uppleva igen, han stirrar på stenen i sin hand och den sjunker mjukt in i hans handflata.
Han suckar djupt medan tårar tvättat hans stålgrå ögon. Han tackar vördnadsfullt den vresige stenätaren, denna gång har han inte kastat bort sin själ, tacksamheten fyller honom, och upp ur det mörka solgnistrade ögat på myren, den mytomspunna tjärnen stiger hon fram hans drottning, hans älskade, hon som han en gång svek, hon som han aldrig mer skall skiljas ifrån.  Omslingrade i varandras armar, ser de bort mot de två skepnaderna i fjärran och en samhörighet uppfyller deras hjärtan, äntligen fridsam helhet.
I skyn seglar en jättelik örn på breda gyllene vingar, solen glimmar i dess ögon, den slår samman sina vingar och dyker med rasande fart mot de två i fjärran..

Åter i norr
27

I Hennes inre släptes alla bojor loss, Hon hade trott att Hon var en hel och fri varelse, så hade också jordens varelser uppfattat Henne. Men nu tillsammans med Honom, Hennes spegelbild, Hennes like, då förstod Hon vad det innebar att vara hel, Förälskad och älskad och med en själ boende i sitt bröst.
Hon förstod nu varför människorna hade sprungit vilse i betonggettonas avgasfyllda labyrinter, Hon förstod varför de hade jublat, ty i det förflutna hade de också haft kunskapen, senare hade de gått in i habegärets snåriga djungel, vilsna hade de klampat runt och stampat ned sina själar i dyn de lämnade efter sig, och utan själar boende i sina bröst var det omöjligt för dem att ”se” klart.
Då Hon stjärnseglaren tog mark bland myrens tunga dofter, hade dess väsen anat att något alldeles speciellt hade hänt, de hade hjälpt och ledsagat Henne genom en värld som var förborgad för människorna som levde nu men som deras förfäder hade levat i ett intimt förhållande med varje dag. Väsendena hade ”sett” räddningen för planeten och dess invånare, och nu var deras värld berikad med ytterligare tre nya varelser som hade beslutat att stanna. För trots allt var det mycket som var oförstört, och mycket som behövdes rättas till, i detta kunde man skönja en underbar skapelse i det blå och gröna.
Allt detta hade människorna förstått i uppvaknandets hissnade ögonblick, de hade ruskat på sina huvuden och fallit i gråt tillsammans med älvorna och vättarna.
Älvorna skulle få tillbaka sitt gnistrande svarta dimhöljda öga på något vis eller åtminstone sin glädje, det skulle människorna hjälpa dem med nu när de kunde se klart igen.
Överallt detta klingade silverskratt klart och genomträngande som brutet ur vattenkristaller i ett vattenfall någonstans i en djup avlägsen storskog helt i harmoni med älvorna och stjärnseglarnas ljuvliga stämmor.
Berusade av lycka över att ha mötts här på den blå planeten tog de varandras händer och slog ut sina milsvida stjärnsegel till full vidd, följde den kosmiska vibrationen och seglade upp i den sjunde himlen, de styrde sina segel mot norr, Han var helt uppslukad av Henne och planetens skönhet. 
Han ville aldrig mer ut i den oändliga ensamhetens kyla seglande fram i solvindarnas eviga brus utan att möta en enda varelse bara kall sten, gasmoln och evig strålning, ensam lika ensam som en själlös människa.
Han hade känt smärta, längtan och förtvivlan där i oändlighetens eviga vidder, och nu här helt tillfredsställd och så oerhört lycklig.
Långt i fjärran bland de blånande fjälltopparnas dalar ligger ljuvliga myrarna som Han upplevt genom Henne i ett skälvande ögonblick, då de läste varandras sinnen. Han längtade efter att själv få känna dofterna att få uppleva gungflyns stilla gungande täcke. De landade mjukt vid randen av en underbar djupsvart tjärn som återspeglade en högblå himmel och en bedårande gyllene örn som seglade högt där uppe, Hennes bundsförvant här i det inre av tassemarkerna. De lade sig ned och lät solen rena deras kroppar med sin värme, dofterna slingrade sig förföriskt runt och in i deras sinnen och förde dem bort och in i varandra och de möttes åter, Hon förd med en sensuell rörelse ett gyllene bär till Hans läppar och Hans helhet tycktes explodera i en sällsam upplevelse så ljuvligt sensuellt tillfredsställande att ett blått regn genomsyrade deras sinnen och deras kroppar tvättades rena, deras själar sammanflätades och färdades genom gnistregnets blåa slöja till en fjärran skog där de blev förförda av näckens spel, ”såg” solen leka i vårgröna späda löv som vilade på grenar uppburna av silverstammar i en skog där vindarna lekte tafatt med älvor och vättar.
De låg omslingrade i ett möte som de väntat på sedan tidens födelse, en evighetens kyss och de reste sig utmattade upp och därborta såg de mannen från fjärran och hans drottning, de log, deras hjärtan sjöng.
Örnen kom dykande från skyn med rasande fart, gav till ett skri av djupaste glädje slog sig ned på Hans breda axel, sneglade med förståelse i sina klara djupa mörka ögon på Henne och solen gnistrade i hans gyllene fjäderskrud….............slut…
Janne ”JAS” Svensson…©…97-08-22 / 02-09-10

(Upphovsrätten och © till ”EN NY VARELSE” är Janne ”JAS” Svenssons 53-11-28 , all spridning av denna text utan Janne ”JAS” Svenssons medgivande beivras enligt gällande lag)