Redan som liten fick jag lära mig att om man lägger örat mot järnvägsrälsen och hör ett tickande ljud så är ett tåg på väg. Samma princip gäller när man letar murklor, som växer så det knakar. Fram tills förra våren använde jag mig av ett gammalt stetoskop som tyvärr gick sönder. Så jag blev tvungen att hitta ett alternativ. Numera använder jag mig av en plasttratt vars smala ände är anpassad efter mitt öra. Så om ni ser någon på ett kalhygge i Salatrakten som liggandes med röd plasttratt i örat tryckt mot marken letar murklor, så är det med största sannolikhet undertecknad. Vid åska stoppar jag en bomullstuss i det lediga örat.